Sols Blogg

Som synes är mina inlägg just nu ”obildade”. Det beror inte på att jag tappat intresse för kameran. Men den är på reparation.
Displayen har ju alltid uppfört sig underligt. Under vår semester i höst blev det uppenbart att det är något glapp i konstruktionen. När jag äntligen lyckades ta mig till Cyberphoto sa förståss den unga killen bakom disken ”men det här beror på inställningen förstår du”. Jaha sa jag (har jag hört det förr??)  Sen fick han stå där och vrida ett tag. Efter en stund sa han ”hm” och efter ytterligare ett tag ”så konstigt”.  Ha! sa jag inte.  Men jag är väldigt nöjd med att det bedöms som reklamation. Så om några veckor ska vi ha en fräsch kamera igen.

Idag har det blivit en sannolikt välbehövlig sovmorgon. Den sista stunden sömn var dock fylld med väldigt intensiva och verkliga drömmar. En gång när jag vaknade till lite och kastade en blick på klockan konstaterade jag att att jag nog skulle bli sen att lämna tillbaka hyrbilen till Hörnefors (?) Det följde liksom med in och ut ur slummern en stund till. Inte förrän jag befann mig i lodrät position insåg jag att jag inte har nån bil att lämna igen, inte är sen och absolut inte ska till Hörnefors.
Så mörkt som det är idag, när all snö regnat bort igen känns det som att kanske vore läge att besöka solljusets stadsdel istället.

Plötsligt dyker minnet av gode vännen M som berättar om en av ”sina” kyrkoherdar som sa just  ”det är mycket nu, idag har jag varit på posten”…  Jag har inte varit på posten, men det är ändå överfullt just nu. Idag hade jag tänkt vara ledig, bara handla till ledarskolan. Det gick inte alls. Jag har fortfarande ingen ersättare för min sjuka kollega så jag måste fortsätta söka någon tills det löser sig. Men det är inte så lätt att få tag på någon mitt på dagen. 
Jag får försöka samla lite kraft så länge.

Jag avundas dem som frimodigt kan vara arga och sätta gränser när det behövs. Som kan säga ifrån utan att våndas.  Det är väl i och för sig tråkigt att man överhuvudtaget ska behöva bli arg. Men det är nog svårt att undvika.  Det verkar vara så enkelt för en del – att säga det man har på hjärtat, med emfas, och sen är det inte mer med det.
Jag gruvar ofta om jag behöver sätta ner foten. Vrider och vänder på problematiken hur många gånger som helst. Det har sina fördelar, naturligtvis. En del onödigt förblir osagt.
Men ibland blir det för mycket vridande och vändande. Helst när det sker i tanken sedan något redan har hänt.  Något som jag inte ens ångrar.
Det jag tänker på  nu var just att bestämma mig för att inte ta ansvar för en annan vuxen människas agerande och känslor. Men när reaktionen kommer så känner jag mig som en bov ändå.
I det här fallet är väl det största felet att jag inte sagt något långt tidigare. Så då känner jag mig som en bov för den sakens skull också.

Hur många gånger har jag inte tänkt att det där som man en gång i tiden tyckte var en klyscha; ”små barn, små bekymmer, stora barn….”  faktiskt inte är nåt som man bara slänger ur sig. Det är så! Sen betyder det kanske inte alltid att bekymren är katastrofartade, men de är ofta av den art att man inte kan påverka dem. Och det är väl just ett av skälen till att man upplever sådan frustration kring det. Som nu E och N:s boende. Eller snarare brist på det samma. Inga hyreslägenheter i sikte. Bostadsrätterna ränner i väg i pris på ett skrämmande sätt. Och där går de och räknar veckorna till dess de ska vara utflyttade.  Och eftersom vi inte har så mycket på kistbotten kan vi inte göra så mycket åt det heller. Men tankarna går till dem ofta, ofta. De väntar sitt första barn och jag skulle unna dem att ta vara på den tiden på ett annat sätt.

Tack och lov minns jag inte att det var det svåra som dominerade när J och jag var i samma situation. Trots att vi hade så fruktansvärt dåligt med pengar. Eller att vi befann oss 70 mil ifrån varandra fem och en halv dag i veckan. Jag minns mirakulösa bönesvar när räkningar skulle betalas. När ett Granny Smith-äpple en vårkväll kändes som en fest. Förväntan och glädje trots omständigheterna. Jag vet att jag kände mig ensam mellan varven – men det är inte vad som präglar mina minnen.

Men vad har Gud för plan för våra kära ungdomar? Det är ju Han som lett dem dit, nog måste det väl finnas en tanke också nu?  

Med jämna mellanrum droppar det in nyhetsmejl från sktf till mig. Idag fanns det i detta mejl en rubrik som sattte extra fart, först på min fantasi, sedan också på kollegornas under fikapausen. Präst friad från mutmisstankar löd rubriken.  Visst finns det en allvarlig sida av den här artikeln. Inte minst för den som är anklagad för ett brott. Och en liten notis säger inget om vad som kan ligga bakom; kotterier i församlingen, maktmissbruk, avundsjuka etc. 
Men om man bortser från den seriösa biten så var det som triggade igång oss helt enkelt frågan om vad man mutar sig till av en präst?  Kortare predikningar? Fast det här var  på västkusten, så kanske det tvärtom kan vara längre predikningar? Först i kön till nattvarden föreslog någon. Att garanterat få med sin favoritpsalm önskat antal gånger under året?  Första parkett på julottan?

Idag har jag haft mamma och pappa här för att fira pappas 70-års dag. Det har varit mycket huvudbry innan den här dagen, för önskemålen och direktiven har inte direkt varit tydliga. Nu verkade upplägg och present falla i god jord, så det kändes ju bra. Men bäst kändes att vi hjälptes åt att försöka lösa det hela, systra och jag. Nu ska jag pusta ut en stund innan det är dags att säga go natt.

Jag har haft en så bra helg . Jag har jobbat både lördag och söndag. Med det som är det allra bästa – att få vara ute bland människor och undervisa, samtala och predika. Vara i verkligheten… Fast det är missvisande att uttrycka sig så. Den där logistiken och strategitänkandet som det mesta dels handlat om i övrigt i höst är ju också den en del av verkligheten. Men det är inte där jag känner mig som mest hemma. Så det var verkligen fantastiskt att få ägna en helg åt det som är  min egentliga uppgift.
Sedan finns det sidor av den verkligheten som jag önskar vore annorlunda. Det finns så mycket rädsla, så mycket osäkerhet. Jag önskar att människor skulle våga släppa taget lite mer, våga gå i tro och se att det ger så mycket mer…Men vad kan man göra, mer än att gång på gång påminna om vilka löften vi har!
Har också haft ett spontant, mycket märkligt samtal i helgen. En ung sökare av en kaliber jag sällan mött. Påläst så att man kände att han rörde sig i gränslandet mellan genialitet och galenskap. Jag hoppas att han en dag ska få ett personligt möte med Jesus så att han får ett ”du” att förhålla sig till i sitt liv.

Mellan arbetspassen blev det också rum för lite festligheter kring vännen C som firade sin 50-årsdag i med konsert i kyrkan. Jag kom sent och missade halva konserten men lite hann jag höra av en av favoriterna: Liza Lundqvist. Det var mycket musik som berörde – önskat av jubilaren själv. Men det som berörde mig allra mest var när hon stod där med hela familjen, med alla tre sönerna vid sin sida. När man vet att det inte är något självklart, när man vet hur verkligheten också kan vara – då är det stort!

En alldeles vanlig dag på sitt sätt. Det är inte så att 44-årsdagar utlöser särskilt mycket pirr i magen. Och det har varit vardag med jobb hela dagen. Eller i alla fall nästan. Ett besök hos frissan mitt över dagen. Det kändes underbart välbehövligt. Håret uppvisade vissa biverkningar av Turkiettrippen. När jag kom hem var det full aktivitet med matlagning av icke vanligt onsdagsslag. Jag hade tänkt att det fick bli några mackor innan tårtfikat. Men så blev det en riktigt god middag istället. 
På den hemmaglömda mobilen väntade ett sms av mycket speciell karaktär.  En ultraljudsbild på det lilla pyret i E:s mage. Vilken present!  
Nåt annat jag uppskattade mycket var den goda och fina tårtan som A gjort. Men mest att hon ville.  Presenter valda med tanke fick jag också. Bland annat en pysselbok som såg rolig ut.
Sen dök också systeryster upp, och svåger och svägerska. Sånt här pådrag brukar det inte vara när jag fyller år. Man skulle nästan kunna undra om nån räknat fel =)
Mitt i allt ringde också kära K. Vi hann dock inte prata så mycket i det här läget, men det var ändå så roligt att höra hennes röst.
Det här blir ju ett fullkomligt ointressant egotrippat inlägg. Men jag känner att det här blev ingen vanlig dag…