Sols Blogg

Också en dag som den här – när det känns mörkt som i oktober och regnet öser ner kan man faktiskt hitta en och annan skön vy.

I kväll födelsedagsmiddag i efterskott med döttrar och måg. Svårt att veta hur man ska bete sig när man märker att nåt blir fel. Att inte greppa vad som händer. Men det är väl så – det här är utanför det som går att förstå. Vi kan bara göra så gott vi kan kan. Med förnuftet kan jag resonera så. Men hjärtat gråter över att inte räcka till.

Jag är så nöjd med att äntligen ha förfärdigat en ny prästskjorta. Helt utan skavanker blev den inte, det erkännes. Jag är inte proffs på att sy utan mönster. Men trots misstagen känns den bättre än de gamla urblekta i standardmodell. Det är syster I: s stundande vigsel som sporrat mig att ta tag i det hela.

Jag känner mig rätt rotad här efter 16 år i Västerbotten. Jag gillar min stad. Men därifrån till att påstå att Umeå är vackert – njae. Annat är det när man svänger av E4:an in på väg 348 söder om Ö-vik. DÅ pratar vi vackert! Men jag har några oaser här i stan också. Den första ligger bra till i sin genre. Där är fridfullt och en bra plats för predikoförberedelse. Alla gillar kanske inte kyrkogårdar…men jag har så många goda erfarenheter av livet (!) på sådana att de ligger bra till för mig.
Den andra platsen är Trädgård norr vid Umeälven. Där kan man med fördel inta medhavd lunch så här års. Det är ett lyxigt lunchrum som laddar alla sinnen inför andra halvlek av arbetsdagen.

Äntligen har det kommit sådana dagar som jag gärna vill inbilla mig att sommaren består av. Idag när vi åkte från stugan kändes det faktiskt som att vi åkte hem från semestern. Ofattbart att den fortfarande ligger framför.
Sol och värme, stugan och fest på Backen. Både frukost och middag utomhus i flera dagar.  Jordgubbstårta och allsång. Skönsång av favoriten Liza.  Att få glädjas över att vännen C:s son var med på festen – otänkbart för några år sedan.  Höra M och J prata om hur ofattbart bra de har som får jobba på Konfa 1.
Och trots allt som livet också rymmer av smärta bakom det vackra är jag så tacksam över att kunna vara tacksam och ta in allt detta.

“Du gråter
din kind har rosa tårar
men jag får inte trösta dig
för du säger
att du kan trösta dig själv

Du fryser
du bär frost i dina händer
men jag får inte värma dig
för du har en grön kofta
och du säger
att den värmer dig nog

Du säger att min kärlek
tynger dig
istället för att lyfta dig
till skyarna

Du går
för att fånga solstrålar
i din håv
men jag får inte följa dig
fastän jag är ljus

Jag letar efter dig
under din gröna kofta”

Dikten är skriven av en kvinna som heter Anette Gunnarsson och hennes bok “Vägarna väntar” hör till mina mest tummade. Det är skönt att kunna låna ord ibland. Låta sig läsas av dem och tänka att nån förstår.

På hemmaplan har vi genomfört ett mindre projekt. Men det gjorde verkligen skillnad. Vi har bytt den rangliga knappt upprättstående portalen från rusta mot en betydligt robustare. Nu saknar jag bara den rackarns rosen som borde slingra sig upp på andra sidan, men som kapitulerat under vintern.

Nu är verkligen aspens saga all. Lite spännande var det. Det var ju så stort. Men det gick snabbt och smidigt. Ett rejält arbetspass för L!

Jag säger bara – välsignade vänner! Med P och T får jag lift till Ö-vik i morgon och därmed en hel bonusdag i stugan. Sen kommer L med motorsågen och fixar ner ett träd. K står för goda samtal och skratt. Och äntligen har jag haft kontakt med vännen C och vi planerar också att ses – snart. Efter flera år utan att ha träffats. 
Jag längtar till stugan och faktiskt, att vara för mig själv ett dygn. Fast med den bäste av vänner med förståss – Jesus.

Fortsätter filosofera på temat både och. Ett av dessa “både och”  i mitt liv är stad och land. Jag har vänner som säger att de aldrig i livet skulle kunna bo i stan. Likaledes har jag sådana som ser med viss medömkan på de stackare som måste bo alldeles avsides på landet. Själv kan jag aldrig bestämma mig för vad jag tycker bäst om.  Då och då så dyker tankarna på ett vardagsliv i Sörböle upp. Samtidigt så trivs jag förträffligt med lunchpromenader på stan och att sitta i Trädgård Norr i solen och känna att det här är jag en del av.
Men det som får mig att fundera på ett djupare plan är det engagemang jag faktiskt känner för det lilla församlingssammanhanget. Egentligen halkade  jag in på det spåret av lojalitet. Fast kanske var det en tanke med det… Hur som helst har frågan och ämnet engagerat mig mer och mer. Just nu läser jag en bok på temat och det föranleder dagens reflektion.
Är det trovärdigt att engagagera sig i den här frågan när jag själv är med i en kyrkan med väldigt många medlemmar? Har Gud tänkt något mer med det här än ett föredragshållande då och då?  Jag ställer frågorna, men det är inte så som det kan vara ibland, att jag innerst inne anar svaren.
Och egentligen, sett ur både och perspektivet, så bor vi väl helt optimalt i nuläget. I stan (fast en del vill påstå att Ersboda inte räknas), med utsikt över skogen från uteplatsen. Åt ena hållet kan jag promenera på gator bland hyreshus och går jag åt andra hållet så är jag strax bland röda västerbottenshus med hästhagar. Mer bådadera det väl knappast bli i det avseendet.

I går bestämde jag mig för att jag behövde en paus. Bara så där. Tog en semesterdag. Visserligen har jag inte direkt legat på soffan idag. Men att ta tag i, ordna upp och fixa kändes också välgörande. Och så köpte jag ett nytt träd. Minsann, bara så där.  Dessutom har jag druckit av mitt lyxiga morsdagste och ätit nybakade bananmuffins.