Det blev joggingpremiär i går morse. Inte bara för det här året. Det är nästan två år sedan sist, två år sedan den dryga slemsäcksinflamationen. Jag har nästan trott att jogginssäsongen skulle vara över för alltid i mitt liv. Men nu testade jag, ganska oplanerat. På asfalt dessutom. Och det gick! Ganska hysat faktiskt. Mycket bättre än min wii-bräde premiär. Wii:t påstår att jag har balansproblem men jag vet inte jag. Kanske jag borde konsultera en optiker? Jag kör in i slalomportarna och får fotbollskor i huvudet…
Pratade med vännen K ikväll. Hennes sista cytostatikabehandling är avklarad. Fast hon mår fortfarande för dåligt för att riktigt kunna fira det. Det känns ändå som ett stort steg i rätt riktning.
