Appropå nåt jag läst.
Försoningen är en dörr till världar du trodde var för alltid stängda. Till tider du trodde var förbi. Det är visserligen sant att ingenting någonsin blir det samma som då. Vi blir heller aldrig riktigt de samma som då. I morgon är vi inte riktigt desamma som idag. Men försoningen väver samman då och nu. Du måste inte lämna det som är nu för att återknyta till det som en gång var.
Diabolos, den som kastar i sär. Gräver avgrundsdjupa diken i tiden. För människor ifrån varandra, ut i allt djupare ensamhet och främlingskap. Låter marken rämna under våra fötter så att vi bara ser förkastningssprickorna mellan oss. Framkallar en illusion av att vi lever i parallella universum. Ensamma. Du på din ö och jag på min.
Men någon byggde en bro. Den går mellan nu och evighet. Den går mellan hjärta och hjärta. Man måste bara våga förlora sig själv.
