Sols Blogg

I kväll var en sån kväll då det var svårt att gå in. Men sen jag avverkat en lång promenad, en tur till odlingslotten som tinat fram, petat i diverse snödrivor, förbundit ett skadat träd och fotat lite så fanns det inte så mycket mer att göra där ute. Däremot inne.
Jag är fortfarande mäkta avundsjuk på sörlänningarna. Men jag förmådde ändå fascineras av det otroliga att det redan under snön spirar små gröna blad. Det är rent magiskt. Eller låt oss kalla det för ett under.

Promenaden idag var också speciell. I förmiddags läste jag att vännen M var i stan tillsammans med dottern som blivit inlagd för behandling av anorexia. SMS:ade henne med förslag om promenad. Samtidigt mejlade hon mig med samma förslag! Så det blev såklart promenad. Och prat!  Gott att dela tankar med någon som vet vad det handlar om.

Jaha, dags att röra om i tankarna och känslorna ordentligt igen då. Det lutar åt rejäla förändringar när det gäller jobbet. Det verkar inte ens som om den planerade studieledigheten kan bli av när det var tänkt.
Det stärker min känsla av att börja var färdig med den här fasen i mitt liv. Däremot har jag inte en susning om vad som väntar runt hörnet.  Jag upplever inte ens att det finns ett självklart sätt att tänka. Mer än att jag hoppas på tydligare guidning av vår Herre. Å ena sidan så känner jag mig hemma här och har ingen speciell längtan till någon annan specifik plats. Å andra sidan så vill jag nog helst av allt jobba lokalt i en kyrka/bönhus igen. Och om det inte går här, men någon annanstans…Och så har jag ju en man vars liv också ska gå ihop med allt det här på nåt sätt. Han har föralldel anpassat sig till min utbildning och tjänst ett antal gånger tidigare i livet. Men det kan väl få vara nån balans i det också.
Just nu önskar jag att man kunde googla på ”vad ska jag göra” och få ett detaljerat svar.

Äntligen – tid att sitta här igen.
Äntligen – har vi fått träffa E och N igen.
Äntligen asfaltcykling och nya joggingskor.

Äntligen har A fått börja gå på Freja mottagningen. Och äntligen har jag fått göra mitt läkarbesök.
Detta som har med vården att göra får mig att fundera en del. Jag har nu ytterligare några veckors väntan framför mig innan nästa provsvar kommer. Vid det laget har det gått 7 månader sedan första provtagningen. Av dessa 7 månader har sammanlagt 25 minuter bestått av direktkontakt med vården. 30 minuter har varit telefonkö och ytterligare 3 minuter telefonkontakt. Resten av tiden har alltså varit ren och skär väntan. Är det rimligt att det ska vara så?
Jag är glad att jag inte är ängslig av mig. Systemet måste gå att få effektivare.

Jodå, nog är det lite vackert med dessa blå kvällar om våren. Eller vad man nu ska kalla det. Just nu känns det långt till tussilago och barmark. Jag längtar efter sol och värme, efter spirande knoppar och att få gräva i jorden.