Sols Blogg

Nu minsann tänkte jag lyfta blicken ovanför rabattkanterna och blogga om nåt annat än mitt eget lilla liv. VIP-galan till exempel.  Det är Öppen Gemenskap här i Umeå som tagit initiativet till en insamlingsgala för utsatta människor mitt ibland oss. I år kan jag tyvärr inte vara med själv, för vi ska tillbringa helgen i stugan. Men arrangemanget är värt att lyftas fram. Det är intressant med den utmaning som dragits igång också, att tillbringa ett dygn på stan, med bara sovsäck och liggunderlag. Mat får man om någon förser en med det. I uppdraget ingår också att samla in pengar till galan.

Snart är det också dags för kyrkoval. Om tre veckor närmare bestämt. Röstkorten har kommit och Kyrkans Tidning har kört en artikelserie med intervjuer med partiledarna. I övrigt kan jag inte påstå att det märks så mycket. Jo, visst, kyrkan har ju också lanserat en böneweb  Men om den på nåt sätt ska bidra till ökat röstdeltagande i valet så krävs det ju också att människor kommer på att den finns. Det är jag inte så säker på att man gör, bara så där…
Själv tänker jag i år rösta opolitiskt. Fast jag känner pålitliga människor som kandiderar i sina respektive partigrupper. Men jag vill ha ett slut på kyrkopolitiken. Jag vill ha kyrkoengagemang rakt av.  Just i vår församling går det bra att göra den markeringen genom att det finns opolitiska nomineringsgrupper att lägga sin röst på.  Men hur uttrycker man det om det inte finns något sådant alternativ?

Idag är det mycket som påmint om tidens gång. En vind med aning av höst. (Inte så konstigt förresten, det är ju snart september.) Höstterminens första gudstjänst i Vasakyrkan. Ett stort antal flyttlass i stan. 
Tog en sen promenad och av någon anledning så blev jag så påmind om våra Uppsalaår. Tänkte på vilken härlig tid det var! Eller är det bara som jag föreställer mig så här långt senare? Nej, vi hade det väldigt bra då. Inte hade vi mycket pengar och inte var det nåt fashionabelt boende men vi hade många härliga upplevelser och massor med goda vänner runt om oss.
Kommer jag någonsin att tänka så om tiden här?  Ja, inte kommer det då att gälla det här året i alla fall.  Mycket kan man säga om det, men det kommer inte att gå till historien som ett av de bättre i mitt liv… Men goda vänners rikedom har vi också här.
En natt i början av veckan så drömde jag att A och M var bebisar igen. Jag bäddade ner dem i en babylift där de sov så gott sida vid sida.  Det var ingen konstig och vriden dröm, utan allt var mycket verklighetstroget. Det kändes märkligt när jag vaknade, som om de verkligen hoppat från att vara bebisar till att vara vuxna på en enda gång och jag missat allt däremellan. Usch, ibland känns tiden verkligen som något väldigt underligt och smått fientligt. Det är väl evighetsgenen i mig som protesterar.

I vintras bestämde jag mig för att ansöka om tjänstledigt för studier, om studielön och stipendium för att få göra ett break våren 2010. Men redan i våras kom den första besvikelsen; personalsituationen på expeditionen skulle göra det omöjligt. Nåväl, då får det väl bli hösten 2010 då tänkte jag. Sen kändes det som att det var bara en formalitet detta med studielönen. Men icke så. Idag fick jag det trista beskedet att jag kan få bara hälften av vad jag sökt. Då är det tyvärr ingen mening med planen. Läst vid sidan av och under press har jag gjort förr. Det är inte vad jag vill åt. Jag vill helt enkelt göra något annat. Få fokusera och hänge mig åt en sak.
Tydligare än så här kan knappast en dörr stängas. Jaha, vad gör jag nu då?
Eller vad jag gör just nu vet jag ju. Bearbetar besvikelsen som inte är så liten.

Har precis landat hemma efter en intensiv helg i stugan. Träff med Bredbygänget på lördagen. Innan det var dags hann jag till skogs en vända för att plocka hallon. På lördagkväll kom också A till stugan. Roligt. Hon ägnade kvällen åt att baka en fantastisk tårta till dagens 90-års firande.  Förmiddagen idag blev det bärrensning med tidspress. Sedan kalas. När vi uppvaktat, fikat och ätit var det dags att dra vidare. J hade i ett svagt ögonblick tackat ja till fika hos M:s svärföräldrar utan att tänka på att vi skulle ägna ungefär hela dagen åt att äta… Så då blev det mer fika. Nu är vi hemma med magarna i fyra hörn och aningen utpumpade.

Med vännerna i Bredbygänget besökte vi bland annat Ögletjärn och Ögletjärnsberget. Då var det så där vackert att jag undrar om jag borde bli ångermanlänning igen…Fast man kan inte leva av skönhet allena… tror jag

Vi har hela familjen ko i hagen på väg ner till stugan. Ser väldigt idylliskt ut. Och sunt att man verkar gå tillbaka till sådant jordbruk. Kossor, kvigor och kalvar i alla storlekar. Och självaste buffalobull, en stor bodybuilderaktig tjur med krullhår på huvudet.  E blev överförtjust i kalvarna när de var här. Jag lovade fotografera dem till henne. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Tillbringade en lång stund vid kohagen i går. En del var nyfikna och ställde villigt upp som modeller. Men de sötaste små dikalvarna ville inte komma nära alls. Men jag har i alla fall ett gäng bilder att skicka i väg.

Både vigsel och bröllopskaffe avlöpte väl, även om det var lite mycket att få ihop innan. Att vara både vigselpräst, florist, och lokalansvarig är inte så enkelt. Jag är med facit i hand glad att jag i förväg valt att vara ”bara” mamma när döttrarna gift sig. Rätt bedömning kan jag säga.
Men det var väldigt roligt att få göra detta för min syster.
J gjorde också en bragd med den monstruösa kaffebryggaren. Visst är han väl söt i förkläde?

Och här är resultatet av blomsterhavet i kylen. Den här buketten var helt klart den största utmaningen så långt. Jag behöver gå kurs för att lära mig hantera liljor…Men bruden blev i alla fall nöjd och det är huvudsaken.

Och så här såg  tärnbuketterna ut: