Sols Blogg

Precis hemkommen efter styrelsehelg i Klippen. Många samtal och många knepiga styrelsefrågor. Men lite fjällupplevelser blev det också, trots mestadels regn. På hemväg från Kåtaviken fick vi se en hel, väldigt stark regnbåge. Hade jag åkt på egen hand hade jag naturligtvis stannat och förevigat den, men nu får den vara ett minne blott… Men fjällen bjöd på andra färgstarka vyer också

Låt gulna varje blad på kvist, låt falna varje strå
Guds rika nåd, det vet jag visst, den skiftar ej ändå

Sv. Ps 203:3

Visst är det enkelt och fantastiskt att kunna ha kontakt bara via några tangenttryck. Det bidrar onekligen till att hålla en del kontakter vid liv. Men tack och lov har jag också ett par likar, som likt mig själv uppskattar ett vanligt hederligt pappersbrev i brevlådan. Trots att vi också hör av varandra på samma sätt som alal andra, så gör vi det också the old fashion way.
C har jag haft kontakt med i snart 22 år. Hennes första brev kom när jag låg på BB med mina twins. Det var helt enkelt adresserat till tvillingmamman S på Ö-viks BB. Det gick ju bra det med! Ett par månader efter mig kom hennes tvillingflickor. När de var små, och vi bodde i Uppsala hann vi med att ses nån gång per år. Sen kom de faktiskt också upp till Nordmaling när tjejerna var i 10-års åldern. Den resan fixade jag via en veckotidning dit jag skrev och berättade om vår relation.  Numera förundras vi över hur det kom sig att vi hann skriva så mycket oftare förr. Men det känns inte tänkbart att låta brevströmmen sina helt, även om det blir glesare mellan gångerna nu.
B är en mer långväga kontakt. Hon bor i Missoula, Montana. Eller rättare sagt, nånstans i bergen utanför denna stad. Det är ett liv långt från mitt. Hon är en av dessa vardagshjältar. Sjukpensionär, ensamstående mamma (med numera utflugna barn), sämsta tänkbara ekonomiska förutsättningar och drabbad av allsköns elände. Men med en fantastisk humor och en kämpaglöd utan dess like. Visst finns det vissa amerikanska kulturyttringar som jag har svårt att förstå, men mest uppskattar jag de band vi skapat. Hon är en person till vilken det är väldigt enkelt att skicka ett mail med en önskan om förbön – och jag vet att hon ber.

Dessa två förgyller min post då och då. Jag önskar det skulle komma fler sådana brev. Samtidigt är jag så supertacksam att jag inte är hänvisad till det sättet att kommunicera med E i Stockholm t.ex.  Att vi faktiskt kan ha direktkontakt via chatt i stället. I framtiden måste det bli webkamera också!  Så summa summarum: återigen ett fall där jag konsterar att både och är det bästa.

För länge sen, när jag väntade mina älskade twins, så fanns det en en sång, en kör som jag lyssnade på om och om igen. Och sjöng för mig själv också för den delen. ”Känn ingen oro, ge inte upp…min frid ger jag er”. Det var ju så mycket om och men och oro, inte alls självklart att det skulle gå vägen. Men sången hjälpte mig att ta fasta på vad Jesus lovat, och inte på omständigheterna.Nu känner jag att jag behöver hjälp att fokusera igen. (Det har jag inte behövt på 22 år däremellan eller?) 
Det är så fruktansvärt mycket som ska tas beslut om nu på jobbet.
Beslut om sånt som vi inte vet exakt vilka konsekvenser det får.
Vi ska göra andra saker än vanligt tillsammans med andra än de som brukar göra dem.
Det gamla vanliga blir heller som vanligt när andra gör det på sitt sätt.
Flera av oss har inte riktigt hunnit med allt vi borde.
Det känns överfullt i min hjärna redan. Därför behöver jag påminnelsen såväl: sätt inte fokus på omständigheterna. Fokus på Jesus, och så ta en liten bit i taget.

Efter min söndagspromenad i förmiddags så måste jag nog be om ursäkt. Jag vill minnas att jag en eller annan gång hävdat att Umeå inte är en vacker stad.  Okej, det kanske finns vackrare städer om man ser till helheten. Men det finns ett och annat guldkorn även här.  Jag delar gärna med mig.

Har varit iväg och haft en missionsafton. Inför den var jag med om nåt nytt: hon som engagerade mig hade också önskemål om predikan. Dvs. inte bara ämne , utan ”kan du inte ha den där predikan om Hanna som du hade i somras…”  Jo, visst kunde jag det. Det gjorde ju saken mycket enklare. Dessutom förstår man ju då att det man förmedlat haft någon betydelse.

Mitt arbete bjuder på både det ena och det andra. Skrivbordsarbete, många sammanträden, Gudsmöten och människomöten. Att Gud kan göra de mest förunderliga saker mitt i vår vanliga verksamhet är i en mening inte så exotiskt. Vi är ju totalt beroende av Gud.
De här dokumenterade momenten hör till en annan exotisk kategori. Det här är sånt man inte hade förväntat sig att vara med om, ja inte ens visst fanns…

Idag hade vi kick-off och åkte hästflotte:

Vi gled omkring på sjön med hjälp av riktiga hästkrafter. Här laddar motorn om:

För några veckor sedan, i ett annat sammanhang, så dansade vi en ullmatta.

Efter ett antal veckors hemlighetsmakeri så har det blivit läge att berätta. Jag ska bli mormor!! Alldeles fantastiskt  på alla sätt och vis. Och ja, jag har redan handlat tyger och planerat sånt jag ska sy. Måste nog också fixa en stickning även om jag misstänker att moster M sköter den saken bättre än jag.