Som synes är mina inlägg just nu ”obildade”. Det beror inte på att jag tappat intresse för kameran. Men den är på reparation.
Displayen har ju alltid uppfört sig underligt. Under vår semester i höst blev det uppenbart att det är något glapp i konstruktionen. När jag äntligen lyckades ta mig till Cyberphoto sa förståss den unga killen bakom disken ”men det här beror på inställningen förstår du”. Jaha sa jag (har jag hört det förr??) Sen fick han stå där och vrida ett tag. Efter en stund sa han ”hm” och efter ytterligare ett tag ”så konstigt”. Ha! sa jag inte. Men jag är väldigt nöjd med att det bedöms som reklamation. Så om några veckor ska vi ha en fräsch kamera igen.
Obildade
november 16, 2009 vid 9:18 e m (Okategoriserade)
I drömmarnas land
november 16, 2009 vid 8:10 f m (Okategoriserade)
Idag har det blivit en sannolikt välbehövlig sovmorgon. Den sista stunden sömn var dock fylld med väldigt intensiva och verkliga drömmar. En gång när jag vaknade till lite och kastade en blick på klockan konstaterade jag att att jag nog skulle bli sen att lämna tillbaka hyrbilen till Hörnefors (?) Det följde liksom med in och ut ur slummern en stund till. Inte förrän jag befann mig i lodrät position insåg jag att jag inte har nån bil att lämna igen, inte är sen och absolut inte ska till Hörnefors.
Så mörkt som det är idag, när all snö regnat bort igen känns det som att kanske vore läge att besöka solljusets stadsdel istället.
Det är mycke´nu…
november 13, 2009 vid 12:58 e m (Okategoriserade)
Plötsligt dyker minnet av gode vännen M som berättar om en av ”sina” kyrkoherdar som sa just ”det är mycket nu, idag har jag varit på posten”… Jag har inte varit på posten, men det är ändå överfullt just nu. Idag hade jag tänkt vara ledig, bara handla till ledarskolan. Det gick inte alls. Jag har fortfarande ingen ersättare för min sjuka kollega så jag måste fortsätta söka någon tills det löser sig. Men det är inte så lätt att få tag på någon mitt på dagen.
Jag får försöka samla lite kraft så länge.
Silver och guld har jag ej…
november 6, 2009 vid 9:42 e m (Tro & kyrka)
I går kunde man i tidningen Dagen läsa om en mässa med sk. Oneness blessing i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Det gör mig så ledsen att vår kyrka inte ser sin rikedom utan vänder sig åt andra håll för att söka svaren på våra livsfrågor och läkedom för våra sår.
Nu är ju inte det här enbart ett fenomen för Svenska Kyrkan år 2009 – det har funnits under hela kyrkans historia. Paulus skriver till församlingen i Kolossai och påminner dem: ”Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus. Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Och i honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet” Kol 2:9-10
Inte behöver vi åka till Indien för att lära oss någon teknik för att välsigna varandra! Det är ju bara att ge det som vi fått ta emot.
Jag minns än hur berörd jag blev när jag besökte vännen E och följde med henne på söndagsskolan i Gottne. Jag kan kanske ha varit 8 år. Där berättades om hur Petrus och Johannes mötte en lam tiggare i Jerusalem som ville ha hjälp med orden ” Silver och Guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig” (du kan läsa hela berättelsen i Apg 3) Det var nog första gången jag riktigt berördes och anade att det fanns något att få utöver det jag då visste om i mitt liv. Men detta något – all himmelsk välsignelse – har ju alla Jesu vänner haft tillgång till i alla tider. Helande, förlåtelse, kraft, kärlek …
Men som sagt, gnostiska drag har dykt upp inom kyrkan med jämna mellanrum. Det är bara det att i de tidevarv som nu råder så tycks det vara tvärtom som på NT:s tid. Då var det någon av apostlarna som tog tag i och tillrättavisade och påminde om vårt Centrum. Nu tycks risken vara stor att man inte platsar i sitt eget samfund om man säger något om en sån här sak.
Konflikträdsla
november 3, 2009 vid 8:34 e m (Okategoriserade)
Jag avundas dem som frimodigt kan vara arga och sätta gränser när det behövs. Som kan säga ifrån utan att våndas. Det är väl i och för sig tråkigt att man överhuvudtaget ska behöva bli arg. Men det är nog svårt att undvika. Det verkar vara så enkelt för en del – att säga det man har på hjärtat, med emfas, och sen är det inte mer med det.
Jag gruvar ofta om jag behöver sätta ner foten. Vrider och vänder på problematiken hur många gånger som helst. Det har sina fördelar, naturligtvis. En del onödigt förblir osagt.
Men ibland blir det för mycket vridande och vändande. Helst när det sker i tanken sedan något redan har hänt. Något som jag inte ens ångrar.
Det jag tänker på nu var just att bestämma mig för att inte ta ansvar för en annan vuxen människas agerande och känslor. Men när reaktionen kommer så känner jag mig som en bov ändå.
I det här fallet är väl det största felet att jag inte sagt något långt tidigare. Så då känner jag mig som en bov för den sakens skull också.
