Jag avundas dem som frimodigt kan vara arga och sätta gränser när det behövs. Som kan säga ifrån utan att våndas. Det är väl i och för sig tråkigt att man överhuvudtaget ska behöva bli arg. Men det är nog svårt att undvika. Det verkar vara så enkelt för en del – att säga det man har på hjärtat, med emfas, och sen är det inte mer med det.
Jag gruvar ofta om jag behöver sätta ner foten. Vrider och vänder på problematiken hur många gånger som helst. Det har sina fördelar, naturligtvis. En del onödigt förblir osagt.
Men ibland blir det för mycket vridande och vändande. Helst när det sker i tanken sedan något redan har hänt. Något som jag inte ens ångrar.
Det jag tänker på nu var just att bestämma mig för att inte ta ansvar för en annan vuxen människas agerande och känslor. Men när reaktionen kommer så känner jag mig som en bov ändå.
I det här fallet är väl det största felet att jag inte sagt något långt tidigare. Så då känner jag mig som en bov för den sakens skull också.
Konflikträdsla
november 3, 2009 vid 8:34 e m (Okategoriserade)
