I går kunde man i tidningen Dagen läsa om en mässa med sk. Oneness blessing i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Det gör mig så ledsen att vår kyrka inte ser sin rikedom utan vänder sig åt andra håll för att söka svaren på våra livsfrågor och läkedom för våra sår.
Nu är ju inte det här enbart ett fenomen för Svenska Kyrkan år 2009 – det har funnits under hela kyrkans historia. Paulus skriver till församlingen i Kolossai och påminner dem: ”Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus. Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Och i honom, som är huvudet för alla härskare och makter, har ni nått er fullhet” Kol 2:9-10
Inte behöver vi åka till Indien för att lära oss någon teknik för att välsigna varandra! Det är ju bara att ge det som vi fått ta emot.
Jag minns än hur berörd jag blev när jag besökte vännen E och följde med henne på söndagsskolan i Gottne. Jag kan kanske ha varit 8 år. Där berättades om hur Petrus och Johannes mötte en lam tiggare i Jerusalem som ville ha hjälp med orden ” Silver och Guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig” (du kan läsa hela berättelsen i Apg 3) Det var nog första gången jag riktigt berördes och anade att det fanns något att få utöver det jag då visste om i mitt liv. Men detta något – all himmelsk välsignelse – har ju alla Jesu vänner haft tillgång till i alla tider. Helande, förlåtelse, kraft, kärlek …
Men som sagt, gnostiska drag har dykt upp inom kyrkan med jämna mellanrum. Det är bara det att i de tidevarv som nu råder så tycks det vara tvärtom som på NT:s tid. Då var det någon av apostlarna som tog tag i och tillrättavisade och påminde om vårt Centrum. Nu tycks risken vara stor att man inte platsar i sitt eget samfund om man säger något om en sån här sak.
