Sols Blogg

Det är med blandade känslor jag landat här hemma efter en visit i huvudstaden igen. Känner ett visst vemod och funderar över hur jag ska få ihop alla bitarna i livet egentligen.
Under några dagar med intensivt umgänge med en underbar liten människa (och hans föräldrar) har den relationen varit så självklar. Nu dröjer det sannolikt ett bra tag tills vi ses igen och det känns märkligt att det skall vara så.
Å andra sidan är det skönt att få vara hemma i min stad, inse att det det börjar närma sig underbara ljusa vårvinterkvällar, vandra på välbekanta gator och möta andra kära människor.
Ibland är jag avundsjuk på dem som har rötter djupa som fullvuxna björkar, och har alla sina nära samlade på en plats. Å andra sidan är jag inte avundsjuk, för jag vet också hur sårbart det kan vara. Så mycket hänger då på att inget i cirkeln får rubbas, för det som finns där utanför är okänt och skrämmande.
Jag har fått erfarenheten att hemma kan man alltid ha med sig och att nära relationer kan byggas överallt.  Men det har också sitt pris…

Plötsligt så händer det! Solljuset når över trädtopparna och får snön på baksidan att gnistra trots sen eftermiddag. Det finns hopp om liv även i år!

Rädsla är ofta irrationell. Hur ska man annars förklara att man är rädd för daggmaskar? Tyvärr räcker det inte med att veta att det förhåller sig så, det är ändå lätt att fastna i dess grepp när den slår till.
Jag oroar mig inte så mycket för saker i förväg (längre ska jag väl tillägga, men det är en annan historia) och jag är inte speciellt pjåskig av mig. Alltså har jag inte ägnat så många minuter åt att tänka på det ingrepp som ska göras i morgon på grund av mina cellförändringar. Men så här i elfte timmen slår den irrationella rädslan till.
Jag har två otrevliga, dåliga erfarenheter av bristande bedövning vid operationer. Bägge gångerna handlade det om ryggbedövning. Den bedövningsformen kommer jag aldrig mer att utsätta mig för.
I morgon handlar det om lokalbedövning. Det är en helt annan sak säger mitt rationella jag. Det påminner mig också om att jag dragit ut en visdomstand utan att det blev nåt problem med bedövningen. Men jag lyssnar inte. Jag är ändå rädd att det ska hända igen.              
Hur hanterar man sådant då?  Ja, daggmaskarna kan jag ju undvika. Men det här kommer jag inte undan.  Jag tror det bästa är att berätta som det är så jag åtminstone slipper dumma kommentarer om hur ”lindrigt” det hela är.
Och så blev jag uppmuntrad om hur vännen K blev påmind om att änglarna finns också på sjukhuset. Jag ska titta på dem lite extra i morgon bitti.

Just nu känns det verkligen som att jag befinner mig i en sorts burk. Det är både intressant och frustrerande. Det är på ett sätt skönt att få snöa in ordentligt på en sak och inte ha hundra olika trådar i huvudet samtidigt. Samtidigt kan det vara svårt att hålla sig koncentrerad timme efter timme. Men just den här kursen är en utmaning och jag måste verkligen ha disciplin och läsa så mycket jag orkar.

Några andra burkar finns det också i mitt liv just nu. Har påbörjat både groddning och en surdegsgrund. De första groddarna grönskar redan i fönstret, men hur det ska gå med surdegen är jag lite mer osäker på. Jag har gjort ett försök tidigare och det blev inte helt lyckat.  Återkommer med rapport.

Idag fick jag ett positivt brev från stiftskansliet i Norwich så nu är det snart läge att börja se sig om efter lämpliga resor till England. Får väl se det evinnerliga tragglandet och översättningsgooglandet som jag nu sysslar med dagarna i ända som en förberedelse för det.  (Det värsta är att jag känner att jag skulle behöva en översättning av vissa av de svenska texterna också).
Jag åker ju inte för att besöka trädgårdar, men att resa i England i maj kan väl inte betyda annat än trädgårdsvyer också?  Vad ska man säga om sånt? Grädde på moset på ren svenska. Hur man uttrycker det akademiskt vet jag inte.

Jag hakar på en utmaning som vännen K fått via en annan bloggvän.  Det är helt enkelt en rolig grej om man gillar att vara kreativ.

”Jag deltar i en utmaning som går ut på att uppmuntra till kreativitet. Jag lovar att göra något handgjort till de fem första som kommenterar. Ni måste dock kopiera detta och lägga på er blogg, dvs lova att göra samma sak. Saken/gåvan görs för hand och skall levereras under år 2011, antingen personligt eller via post. Är du med?”

Att börja studierna med en dogmatikkurs på temat postmodernitet när det är åratal sen jag pluggat känns ungefär som att börja med ett maratonlopp efter flera års träningsuppehåll.
Det enda jag hitintills är säker på är att jag begriper väldigt lite.
Det hänvisas till filosofer och teologer som jag vagt minns namnen på men inte har en susning om vad de står för. Det är -ismer hit och -ismer dit. Jo, en sak till har jag begripit: begreppet postmodernitet och postmodernt används på väldigt olika sätt inom populärkulturen respektive vetenskapen. Men det gör det inte precis lättare att bringa någon reda i tankarna. Mycket av det jag hört och uppfattat om postmodernitet visar sig istället definieras som karaktäristiskt för modernismen. Den utmanande postmoderniteten visar sig istället vara en frälsare från den mörka moderniteten.  Ja,ja, vi får väl se om jag greppat lite mer om några veckor…