Sols Blogg

I och med att jag i höst vikarierar en del på en ny tjänst så har jag fått fler och nya kollegor. Ett par av dem känner jag sedan tidigare så det är inte som att börja från noll helt och hållet.  Inte för min del i alla fall. En av dem är däremot helt nyinflyttad till stan och för honom är de flesta av oss nya. Idag träffades vi allihop, fyra personer, för vårt första kollegium tillsammans. Det blev inte heller som att börja på noll fast man hade kunnat tänka sig det. Jag tyckte det kändes som vi började på flera plus – det gick förunderligt smidigt att planera i hop.  
Fast jag förstås vet att alla, jag själv inkluderad, har egenskaper, vanor och olater som alla andra förr eller senare kommer att störa sig på så tycker jag att det är förunderligt hur mycket fina och bra människor jag får ha omkring mig i mitt arbete. Det är också en slags löneförmån. Tur att den inte är beskattningsbar!

Idag gjorde jag något jag inte gjort på länge – hade en riktig barnpredikan.  ( På vår familjegudstjkänst på Backen)  Det kändes så roligt och efteråt funderade jag på varför. Förutom det uppenbara svaret att barn är underbara så tror jag också att det handlar om att det uppstår riktig dialog. När man predikar enbart för vuxna är det svårt att veta hur det man säger landar hos det stora flertalet. Och naturligtvis säger inget nåt om de inte begriper hur man menar. När man som jag idag predikar i samtal med barnen kan vad som helst hända. Spontana, underbara repliker, klargörande frågor och annorlunda tankar. Det sker något direkt i predikan.
Jag måste säga att jag inte har en aning om de vuxnas reaktioner på predikan under tiden, för jag var helt inne i samspelet med de små som jag hade framför mig.
Om en så intensiv dialog skulle uppstå också med vanliga vuxna gudstjänstfirande så skulle jag tycka om det också. Men jag har svårt att se det framför mig…
Alltså får jag passa på och glädjas åt att det i alla fall dyker upp ett och annat tillfälle för barnpredikan.

I går firade vi gudstjänst i Anundsjö. Det påminde mig lite om den första gudstjänsten jag var med på i England, i den lilla byn Sisslingham. Visserligen hölls den på 1700-tals engelska och språket här var något mer modernt, men det kändes ändå som att vara med på en tidsresa.
Efteråt undrar jag om det bara är jag som upplever det så? Är kulturskillnaden mellan Umeå och Bredbyn så stor att den här stilen och det här språket känns naturligt om man lever här? Den gudstjänstfirande församlingens sammansättning talar dock mot det. Vi var 20 personer i kyrkan, allt som allt. Åldersstrukturen var deprimerande.

Jag inser problematiken. Hur förnyar och förändrar man med en skara som utgjorts av samma personer de senaste trettio åren? Och det är svårt att anpassa predikan till dem som de facto inte är där.
Men hur ska jag som modern/postmodern människa kunna förhålla mig till en psalm som säger att ”livet är en jämmerdal” och en enda lång väntan på himlen. Kan någon enda nutidssvensk identifiera sig med den världsbilden? Inte ens som kristen tror jag att man på fullaste allvar tänker så idag. Jag tror inte ens man tänker så om livet faktiskt egentligen är en jämmerdal för ens personliga vidkommande. Då tror jag att man gör tolkningen att något är fel, att man ställer frågor om varför man drabbats på detta sätt. Jag tror inte man tänker att det är ett normaltillstånd.
Så vad händer när man kommer till en gudstjänst där detta är den livstolkning som förmedlas?

Det finns mycket att fundera vidare på kring detta ämne. Det är också en av de frågor jag kommer att arbeta med i höst.