Just nu sitter jag här och känner mig fullkomligt obalanserad, ledsen, fylld av längtan och helt vilse i pannkakan. Och detta trots att vi haft en fin bönegruppskväll och det kom nya bilder på sommarbebisen. Eller kanske just därför.
Precis nu känns det som att jag hänger och dinglar i ingenmansland i tillvaron.
Jag längtar efter mina barn och det känns tråkigt att inte ha tillgång till den där enkla vardagskontakten.
Jag sörjer det som skulle kunna vara men inte är.
Jag undrar vilka vänner jag skall finnas nära när hösten kommer. (Åh hösten, varför ska jag tänka på den nu? Men den kommer ju!)
Med mitt förnuft kan jag tänka att jag är rikt välsignad som har flera drömmar som jag kan leva med. Det finns inte bara ett tänkbart framtidscenario som är bra medan de andra är dåliga.
Men mina känslor vill just nu inte veta av några drömmar. De vill ha fast mark under fötterna.
Vilse i pannkakan
februari 13, 2012 den 9:13 e m (Okategoriserade)
Kristina sa,
februari 14, 2012 den 11:59 f m
Förstår dig. Det är inte lätt att vila och inte veta. Men vänner får vi hoppas inte försvinner från din sida fast du inte vet vad livet medför. Gud gav mig dessa bibelord att ge dig.KLAG 3 :21-27 och ps 91.
En varm kram på alla hjärtans dag. Hoppas det ljusnar ber för dig
solsblogg sa,
februari 14, 2012 den 9:10 e m
Tack för omtanken! Och vännerna finns säkert kvar. Jag tänker mest konkret – om man inte kommer att vara så nära varandra rent geografiskt. Goda vänner finns ju kvar ändå, men vardagen blir annorlunda med avstånd.