Det är väldigt, väldigt länge sedan jag kände av stressrelaterade symptom i kroppen. Men de senaste dagarna har det krupit på. Och jag vet så väl varför. Det är mycket med att sluta och börja samtidigt… I morse kändes det ganska jobbigt vilket jag också hade förmånen att få dela med mina kollegor i bön. Sen visade det sig att dagen kom att bjuda på massor av glädje som jag inte hade en aning om då. En utflykt. Strålande sol i fantastisk miljö. Möten med fler fantastiskt kompetenta människor som är generösa med den kompetensen. Och så som bonus: en sen, ljus kväll i trädgården.
Kontentan:Allt kommer att ordna sig. Det är ju Gud som är ansvarig. Jag gör bara så gott jag kan… jag låter axlarna sjunka.
