Mitt i en hektisk vecka har vi haft en andhämtningspaus. Middag med vännerna K och L. K och jag var sedan på författarafton på Vasakyrkan. Tomas Sjödin berättade om sin nya bok, ”Ett brustet halleluja”. (finns på Din Bok )
Tomas är en gudabenådad berättare. Han lyckas med enkla och vardagliga ord och bilder sätta ord på det svåra och ömtåliga i livet. Jag skulle önska att alla fick lyssna till honom. Men han har naturligtvis betalt ett högt pris för att kunna förmedla det han gör, på det sätt han gör det. Ikväll förmedlade han en bild som jag tror de flesta av oss, åtminstone vi som börjar ha levt ett tag, känner igen oss i. Före och efter. Det var före sjukdomen, före skilsmässan, mitt barn dog, olyckan etc. Han talade om tomrummet efter, men också om hoppet att en dag så finns det plats för nya sånger i livet, även efter.
Vi sitter alla där och ser medelklassigt korrekta och välklädda ut. Våra före och efter syns inte särskilt väl. Men när jag såg mig om och noterade kända ansikten så vet jag att den ena bär på djupa spår efter sjukdom. Den andre har förlorat ett barn. En är obotligt sjuk. Ytterligare någon har mist sin livkamrat på det mest brutala sätt. Jag önskar att vi alla kunde dela mer av dessa våra erfarenheter. Lite mer genomskinlighet skulle behövas. Tror vi att allt framstår som bättre om vi inte låtsas om verkligheten? Jag tror det är tvärtom. Hoppet blir tydligt bara när vi inte låtsas.
