Sols Blogg

Just another WordPress.com weblog

Mitt parallella liv mars 23, 2017

Filed under: Okategoriserade,trädgård — senitha @ 4:56 e m
Tags: , , ,

Nej, jag har inget parallellt liv. Annat än i mina drömmar.
Där odlar jag så här års tomater , chili och sommarplantor. Längtan efter det livet är så stark.
Odlandet har följt mig hela mitt vuxna liv. Till och med när vi bodde i studentlägenhet i Uppsala odlade jag på fönsterkarmen och packade med de små plantorna på 50-milaresan upp till stugan när sommarlovet började.
Men jag vill mer. För det känns som att jag fortfarande är på kompromisstadiet. Förstå frustrationen över att ha ett växthus som jag inte kan använda! Trädgården i stugan hinner växa igen mellan varven vi är där. Odlingen här hemma tynar medan vi är i stugan.
Visst, den ger mig tillräckligt tillfredsställelse för att jag ska dra igång den varje år. Det finns liksom inget alternativ till att köra fingrarna i jorden. Men jag vill mer.

Äppelträd och växthus. Björnbärsskörd som inte förspills. Dahliarabatt och citronträd. Ungefär så går mina tankar den här tiden på året.

 

 

Bärare av hopp mars 12, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 7:33 e m

Samtalet som uppstod för att vi träffats i våra givna roller den dagen började som man kunde förvänta sig. Om kvällen, om sammanhanget och sånt som också involverade de andra vid bordet. Men sedan hände det oväntade.

Hennes blick stadigt fäst på mig, in i mig. ” Och hur är det med livet?”  Varför skulle hon ställa mig den frågan?  Jag tror det här var tredje mötet vi haft sedan hon var barn. Vi är liksom inte nära bekanta.  Och jag kunde vara hennes mamma. Men jag visste, kanske bara för att frågan överhuvudtaget ställdes, att detta inte var tid för kallprat. Jag visste också precis vad jag skulle dela.

Däremot hann jag inte tänka på att det jag berättade faktiskt berörde henne på ett personligt sätt. Det kom jag inte ihåg förrän hon sa det. Och när hon  sa att hon skulle be så vet jag att hon verkligen menade det.  ”Det man fått som gåva ska man ge som gåva” sa hon.

Så kom hon att bli bärare av hopp in i min oro.

IMG_5484

 

 

Helgledigt februari 27, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 9:30 f m

Inför den lediga helgen i februari landade vi i att vi skulle boka hotell i Ö-vik. Vi har ju alltid flera besöksmål när vi åker dit, och när vi inte bor i stugan blir alternativet väldigt späckade dagsresor. Det brukar inte alltid upplevas som att vi varit lediga när vi kommer hem efter en sådan.
Nu blev lördagen ändå en väldigt intensiv dag. Men det var skillnad att åka tio minuter till hotellet i stället för 1,5 timme hem sent på kvällen. Efter hotellfrukost, gudstjänst och promenad kunde vi nöjda landa hemma i går.
En extra bonus var att vi fick träffa vännen S som bor i Göteborg. För en gångs skull var våra Ö-viksvistelser synkade och vi fick ett par timmar tillsammans.

Parallellt med detta har A och ett par vänner till henne dristat sig till en vintervistelse i stugan. Hur de inte frös bort på fredag kväll är en gåta för mig. Men de var väldigt nöjda med sin helg och fick verkligen ha kanonväder. Nu hoppas vi kunna ta oss dit redan nästa gång jag har ledig helg.

 

 

En sorts livsfrågor februari 21, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 9:10 e m

Ibland fastar vissa funderingar i huvudet på mig. Funderingar av en sort som kanske inte kan kallas direkt livsviktiga, men som verkligen sätter myror i huvudet på mig.

Den här vintern är det två frågor som återkommer. Den ena påminns jag om så fort jag kommer ut en kall dag.  Hur i hela världen överlever folk att vistas utomhus med bara vrister när temperaturen kryper under minus tio? (För mig är det uteslutet redan när det närmar sig noll. På plussidan.)

Den andra frågan har uppkommit när det vid några tillfällen varit aktuellt att hitta ett After Work -ställe. Hur i all sin dar kan det finnas så många människor som slutar så tidigt på fredag att många ställen avslutar sin After Work när jag tycker det är normalt att avsluta arbetsdagen? Och att ett ställe går ut med att de börjar sin  AW direkt efter lunchserveringens slut.

Alltså, nu är ju jag priviligierad nog att kunna styra mina  arbetstider en hel del. Så om jag verkligen ville skulle jag kunna välja att sätta mig på en restaurang på fredag eftermiddag. Men någonstans skulle ändå de två timmarna behöva stoppas in i veckoschemat. Och eftersom väldigt många menar att de jobbar mer än 40 timmar i veckan skulle det vara intressant att veta hur de disponerar dessa timmar. När jobbar de igen Afterwork-tiden?

Den senare frågan är det ärligt talat lite ”surt sa räven” över. De som jag vill äta tillsammans med har inte alla samma flexibilitet när det gäller arbetstider som jag… Fast funderingarna är definitivt på riktigt. So tell me!

 

 

 

 

Ännu i frost och vintersnö… februari 18, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 3:01 e m

För ovanlighetens skull innehöll veckan en ledig dag mitt i. Att ensam vandra i den här fantastiska miljön blev en vila för för flera sinnen.

Hur härligt vittna land och sjö
ännu i frost och vintersnö
O Gud, om dina under! 

Sv Psalm 518

holme

isblank

myren

ljus

img_7025

 

…jag kom hit för jag behöver dig… februari 13, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 2:22 e m

I dag nynnar jag på Britt G Hallqvist psalm, som har nummer 532, i den svenska psalmboken. Jag kom inte hit för att jag tror.
Psalmen beskriver längtan och behov kontra kunskap och erfarenhet när det gäller tro.
Eller längtan och behov kontra övertygelse.
Egentligen saknar jag vare sig det ena eller det andra. Men det är inte alltid betydelsefullt.
Just nu upplever jag att jag saknar sammanhanget där min bön och mina behov får finnas för sin egen skull.
Det måste finnas någons slags balans mellan att ge ut och att hämta in när det gäller tron. Den balansen finns inte hos mig för närvarande. Det är minus på kontot.

Behoven kan se olika ut, olika tider i livet. Ofta har jag upplevt att god undervisning som jag läst eller lyssnat på svarat mot mina behov. Jag har mött Gud i de orden.
Just nu känns det som att behovet ser annorlunda ut.

Jag längtar efter den regelbundna bönerytmen under en retreat. Eller bara att leva i tidebönernas rytm. Gemensam bön som inte måste formas och präglas av de egna formuleringarna. Gemensam tillbedjan där det går att vila i orden.
Mycket annat känns just nu som att det innehåller ett underförstått ”för att”. En ständigt närvarande nyttoaspekt. Ett analysperspektiv.
Kanske finns den dimensionen bara  i mitt eget huvud. Men det hjälper inte. Den finns.

En del av dilemmat för mig är också att jag vill vara en del av en gemenskap i detta. Jag kan läsa hur många psaltarpsalmer som helst för mig själv, i min kammare eller i skogen.
Men det är det här med att få vara en del av ett ”vi”. Det är redan alldeles för mycket jag i mitt liv.

jesus

 

 

Vad jag saknar januari 29, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 7:02 e m

I min ungdom tillbringades nästan alltid en stund varje helg hemma hos någon runt ett fikabord. Det spelade ingen roll vad vi i övrigt gjorde, konsert, biobesök eller ungdomssamling; hemma-hos-fikat hörde till.
Visst var vi hungriga tonåringar då, men det handlade inte bara om att få sig något i magen. Det var ett sätt att umgås.
Senare i livet blev motsvarigheten många stora muggar te med vänner i någon studentlägenhet. Kompletterat med middagar hos oss som hade riktigt kök och plats.

Nu finns alla våra umgås-runt-bordet-vänner på annat håll. Kanske är det en kulturskillnad mellan stad och landsbygd, men här fikas (eller äts) det inte hemma hos varandra på samma sätt. Framför allt inte oplanerat.
Jag tror fortfarande på att äta tillsammans som ett sätt att dela livet på ett bra sätt. Jag tycker om att bjuda in människor på det sättet. Så visst umgås jag runt bordet nu också.

Men det är inte riktigt på samman villkor som då. Några skillnader är att ingen bara råkar komma förbi och hamna vid bordet. Ingen tittar in för att de ändå var ute på promenad.
Och själv sitter jag väldigt sällan vid någon annans bord.
I jobbet gör jag det förvisso återkommande. Hembesök tillhör mina arbetsuppgifter. Och jag har haft många goda och välsignade stunder vid andras bord i den rollen.
Men som privatperson är det ytterst sällsynt. I alla fall här hemma.

För som sagt, på annat håll så finns det fortfarande mer av det sättet att mötas. Hos goda vänner vars hem vi ofta passerar på väg någon annanstans har vi alltid en plats vid bordet, det vet vi.
Och alltid när ett par andra goda vänner vet att vi är i närheten så brukar det komma en fråga: men då kan ni väl äta hos oss först/efteråt. Precis som i gamla dagar.
För ett par somras sedan så satt vi dessutom, också som i gamla dagar, hos några vänners föräldrar, och fikade efter ett möte, alla tillsammans.Olika generationer.  Jag tänker på tillfället med värme och känner att det där är något jag saknar med mitt liv i dag.

mobilsommar2013-130