Sols Blogg

Just another WordPress.com weblog

En vanlig dag november 10, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:42 e m

Inte helt oväntat har den stora tröttheten rullat in efter en månad med tre begravningar, tre sorger.

Tack och lov så kom den här dagen utan något inbokat med välbehövligt andrum. Visserligen fanns en hel del vanliga sysslor oss behövde göras. Men att i det här läget göra det vanliga kändes bara som en befrielse. Eller kanske som en tacksägelse. Hurra, idag är livet vanligt!

Det betyder ju inte att allt känns som vanligt. Det betyder inte att allt känns som vanligt, men det ligger en vila i strukturerna. Och en vila i att inte behöva formulera så många tankar eller ord, utan istället få använda händerna.

Annonser
 

Släkten följa släktens gång november 3, 2018

I går fick vi följa min pappa till gravens vila.

Trots att jag ägnat den stunden så mycket tanke och förberedelse under dryga två veckor har det mest känts overkligt.
Det blev så mycket verkligare när jag satt på bussen med famnen full inslagna blommor till begravningsdekorationen.
Sedan, när jag stod med köksbordet belamrat med kvistar, mossa och blommor så slog det mig återigen hur mycket det betyder att ha flera språk än ett för sorgen. Hur mycket bearbetning som låg i det arrangemang som växte fram.
Här behövde jag inte vara balanserad och väga ord, inte tänka på något annat än att detta var mitt uttryck, vad jag ville säga. Skapandet i sig är också en slags läkedom för mig.

IMG_1681
Det är sällan så många av oss i släkten som träffas åt gången. Vi har inte en sådan sammanhållning, en sådan tradition. I går var det på det sättet ett stort undantag.
Men när vi fyllde rummen i mitt barndomshem blev det så påtagligt hur ”släkten följa släktens gång”. Hur jag nu är en av de äldre.
Det är på en gång märkligt, men också något som talar om livet självt. Hur det fortsätter, hur det går vidare.
IMG_1685

Den nyaste!

En annan sak på samma tema, som gjorde mig oväntat berörd var att en av döttrarna sedan  några veckor tillbaka nu är medlem i samma förening som pappa varit medlem i till sin död. Det är i bägge fallen otroligt tråkigt att det finns skäl till det, men ändå. Det är på nåt sätt starkt att stafettpinnen förs vidare.

IMG_1693

I dag fick jag vandra i skogen igen. Och jag tänker på hur min pappa så ofta och gärna gjorde det. Jag önskar jag fått dela mer av det med honom.
Men en dag kanske vi får vandra tillsammans ”i ett land som är nytt och är före all tid och där natten har dagarnas glans”

 

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans oktober 22, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 6:13 e m

Två veckor av intensiva erfarenheter har passerat. Precis hemkommen från prästfortbildningen i mitt nya sammanhang med mängder av samtal och möten med nya och gamla bekantskaper nåddes jag av sjukdomsbud.

Efter fyra dagar vid pappas sida så kom det slutgiltiga avskedet. Det var på intet sätt dramatiskt med tanke på hans tillstånd. Och ändå blir det omvälvande när det väl sker. Kanske är det som en reflekterande människa i min närhet sa: döden är det enda absolut oåterkalleliga i vårt liv och därför reagerar vi oavsett vetskap om den. Den här gången räckte det inte med ett dödsbud. Dagen efter dog en vän. Ur mänskligt perspektiv alldeles för tidigt.

Därefter har intensiva dagar följt. Praktiska saker måste lösas. Begravning planeras. Känslor bearbetas. Minnen plockas fram, tårar gråtas.

Mitt i den där berg-och-dalbanan kom ett mejl vars budskap jag inte riktigt begripit än. Det brukar ju sägas att ”om något verkar för bra för att vara sant är det förmodligen just det” . Mejlet kvalar in i den klassen. Fast personen som skrivit det är en som har stort inflytande över min framtid just nu. Jag har ingen anledning att tro att det är ett skämt eller något lurendrejeri. Men jag har fortfarande svårt att se hur det på riktigt skulle kunna vara möjligt… jag måste helt enkelt ge mig till tåls tills jag får en förklaring. Men lite gläds jag ändå trots ovissheten. För det kom ändå som ett budskap om tilltro och bekräftelse.

 

Nygammalt oktober 8, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:27 e m

Ja, idag var det alltså dags för att på riktigt göra premiär i det nya sammanhanget Härnösands stift. Eller om en så vill; det gamla sammanhanget. Fast det finns ganska stor risk att typ 30 år sen är allt för lång tid för att någon ska minnas. Men aftonen har inneburit möte med gammal klasskompis, middag med goda vänner och glatt återseende av tidigare ”arbetskompis” från Nordmalingstiden.

Dock är det lite knöligt att gång på gång förklara att jag är prästkandidat fast inte student. Sådana som jag är inte riktigt så vanliga här som i Lule stift.

Det känns märkligt och naturligt på en och samma gång det här. Nu hoppas jag att dagarna ska bjuda på bra innehåll också.

 

SR IRL september 26, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 6:40 e m

I kväll besökte Korrespondenterna Umeå. Jag är så glad att jag hade kvällen fri och kunde vara med. Det är verkligen ett intressant och bra sätt att få kunskap om vad som är aktuellt i delar av världen.

I det här fallet i väldigt stora delar av världen eftersom en av gästerna i Umeå var Johan Bergendoff som bevakar Global Hälsa. Marita Boström, Asienkorre, var den andra gästen.

När det gäller folkhälsa fanns det en hel del positivt att rapportera. Minskad barnadödlighet, bättre vaccin, färre som smittas av HIV till exempel. Orosmolnen är välfärdssjukdomarna som sprider sig över världen. Och luftföroreningarna.

Men efter Marita Boströms berättelser så känns vår oro för Ryssland som ett ganska bagatellartat problem. Det känns i stället som att alla problem i Asien har sina rötter i Kina. Jag har nog inte riktigt fattat hur stort deras inflytande är. Men efter ikväll har jag en annan insikt. Det framgick också ganska tydligt att hon tycker att vi i Sverige överlag har en naiv bild av turistparadiset Thailand. Det är nyttigt med nya perspektiv! (Inte för att jag har turistat där, men jag hör ju vad folk säger)

 

Hem till sin hembygd kommer en människa aldrig… september 21, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 7:14 e m

Så skaldade Ådalspoeten Birger Norman. Och jag förstår vad han menade när han skrev att det inte bara var platsen, utan också människorna och tiden. Det går inte att resa tillbaka till något som en gång var.

Trots det tänker vi ta risken. Tillbaka till Anundsjö. Den som följt med i bloggen någorlunda regelbundet har nog förstått att det varit en förändring på gång. Några känner redan till våra planer. Men nu känns är det läge att berätta offentligt.

Idag är ingen vanlig dag, för idag har vi haft byggkonsultation i Sörböle. Ett steg på väg från dröm till verklighet.

Varför gör vi då något sånt? En onekligen ganska drastisk förändring av livet.

Djupast sett skulle jag säga att det är för att jag inte längre kan hantera att leva med ett delat hjärta. Och måste jag välja så… Detta trots att vi trivs i vår vardag, att vi har våra Umeåvänner och en kyrka som är en stor del av vårt liv.

På ett mer konkret plan handlar det också att få leva det liv jag drömmer om med odlingen jag älskar. Att kliva ut i sin egen trädgård, att ha ett växthus. Att kunna se soluppgångar, solnedgångar, stjärnhimlen och norrskenet.

Och riskerna då? Jag tror vi är rätt medvetna om att vi inte kan kliva trettio år tillbaka i tiden, utan att vi kommer att få jobba på att bygga upp nätverk och relationer. Men jag tror också att vi har ganska goda förutsättningar för det.

 

Det en inte kunde tro.. september 18, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:59 e m

Nog visste jag att jag är gift med en nörd. Men att han skulle nörda in sig på You-tubefilmer om växthusbyggen hade jag inte förutsett. Men nu har det hänt! Och ingen kunde var vara nöjdare än jag…