Sols Blogg

Just another WordPress.com weblog

Ord från en annan tid november 15, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 9:42 e m

Häromdagen fick jag en oväntad hälsning från en vän från min barn och ungdomstid. Hon skrev engagerat om en diktbok som hon tydligen fått av mig för många, många år sedan.
Den är handskriven och innehåller sådant jag skrivit själv.
Det var roligt och fint att höra att hon fortfarande har glädje av den.
Jag har inte någon liknande sammanställning själv. Fast dikterna finns säkert i spridda böcker och mappar om jag letar.  Men när hon skickade bilder på dikterna så kändes det märkligt att läsa.
Mitt språk och mitt uttryckssätt har förändrats sedan dess. Och konstigt vore det väl annars. Jag var bara tonåring när jag skrev.

Hennes  ord väckte också ett slags vemod till liv hos mig. Jag skriver inte längre som jag gjorde då. Det är inget medvetet val. Det har bara blivit så.
Kanske är det för att jag skriver så mycket annat. Det bor alltid blivande alster av något slag i bakhuvudet på mig.
Men när jag läser kan jag också sakna just det sättet att skriva.

Märkligt nog finns också väldigt gamla formuleringar som jag fortfarande kan känna mig hemma i.  (För så klart var jag tvungen att rota bland gamla böcker och papper efter alster från förr)
Jag skickar med några sådana rader.

Evighetslängtan

Tillvaron
där de gyllene sekunderna
fortsätter att brinna
Där har mitt hjärta
redan
landat i längtan

 

 

glödande himmel

 

Annonser
 

sorgen och glädjen… november 5, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:05 e m

Det står i en gammal psalm om dem. Att de tätt följas åt. Helgen som precis firats är en manifestation av det.
Om vi inte älskat skulle vi inte tända allhelgonahelgens alla ljus.

Jag är tacksam över helgen som gått. Att trots att livet just nu är väldigt smalt så har där funnits pärlor.
Att få njuta älskade vyer. Ett snabbt besök hos älskade personer.
Ett lättnadens och tacksamhetens besked.
Nåden att få ha ett arbete som är så på riktigt. När jag får finnas mitt i det som ger människor liv och hopp.

 

Att närma sig det svåra oktober 29, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:44 e m

Förra veckan hade vi ett moment i gudstjänsten då flera personer fick dela bilder eller symboler av  trons kraft, som var den söndagens tema.  En symbol var en trasmatta. En bild för att tillvarons bråddjup ändå inte är bottenlösa. Någonstans finns fast mark, ett golv med värmande trasmattor på.

Det är också min bild. Eller kanske snarare min erfarenhet. Av det skälet fastnade min blick på boktiteln Bottenkänning. Jag tänkte att om det blir något läst överhuvudtaget denna vinter så ska det bli den. En berättelse om smärta, ett barns psykiska ohälsa, och om Gud mitt i det.

Boken är inköpt. Väntar på att bli öppnad. Men det är inte så enkelt. Det visar sig att jag är kluven. En del av mig vill inte alls närma sig helvetesåren igen. För det är vad den där boken handlar om. En annans erfarenhet, men så nära min.

Min tacksamhet är oändlig över att jag idag kan närma mig från ett annat håll. Välja när jag vill och kan. Under den värsta tiden så valde jag inte. Då var delandet av andras berättelser en nödvändig livboj. För att försöka tolka, för att få kunskap, för att få utlopp för känslorna och för att i bästa fall få en gnista av hopp.

Och alldeles oavsett om det är via böcker eller om det handlar om att få del av andras livsberättelser i samtal så tror jag att just detta är ett av de bästa sätten att närma sig det svåra i livet. Både inför, under och för att bearbeta erfarenheter.

Så någon gång så kanske det kommer en recension av boken också. I sinom tid.

 

 

 

något däremellan… oktober 19, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:09 e m

Den senaste tiden har jag tagit del av två berättelser om liknande situationer. Liknande, men väldigt olika.
Båda handlade om personer som studerade teolologi.
Den ena om en person som klarade av hela sin studietid parallellt med heltidsarbete och barn.
Personen nådde sina drömmars mål och gick ut i sin kyrkas tjänst. Imponerande.
Lika imponerande, men ur ett annat perspektiv, är den andra berättelsen. Den handlar om en person som inser att hens kropp betalar ett för högt pris för den stress som språkstudierna framkallar. Hen kliver av sin högt efterlängtade pastorsutbildning.
Att våga släppa. Att våga välja. Och att göra det i tid. Också det beundransvärt.

Mitt emellan dessa berättelser kommer en gammal dikt, skriven av en person som ledde en skrivarcirkel jag gick i urtiden, till mig.
Den handlar om att inte söka sin boning hos de bofasta. Men att inte heller ta sin tillflykt till de som ständigt drar vidare. Utan att leva sitt i liv i någonting däremellan.
Den har absolut inget med berättelserna att göra. Men den sätter ord på det där med att allt kanske inte måste vara antingen eller.

Just nu pendlar mina känslor mycket mellan det ena och det andra. Bita ihop, klara av eller säga nej tack, det här priset är för högt.
Men så kommer de där orden till mig och säger att det kanske inte måste vara precis det ena eller det andra.. Allt kanske inte måste gå som på räls hela tiden. kanske kan det få ta lite längre tid. Kanske kommer jag fram till slut ändå. Kanske kan det finnas en plan B.

 

 

Hösthelg oktober 16, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:11 e m

Hösthelg i stugan.  Inte riktigt på samma premisser som vanligt, men ändå. Nu är det nödvändigaste fixat inför vintern. Och så fick vi lite vackert på köpet.                             Inklusive att se resultatet av sommarens plattgjutning hos M. De har skapat en riktigt fin odlingsavdelning i trädgården.

 

 

Ett ohemligt hjärta oktober 6, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 12:08 e m

Just nu florerar det många hjärtan på facebook. I alla fall bland kvinnorna. Det tyder på ett engagemang för alla som drabbas av bröstcancer.
Jag har vänner som dött i sviter av bröstcancer. Jag känner någon som är mitt uppe i en tuff behandling nu. Och så har jag en speciell vän som har haft det riktigt svårt, men som är en överlevare. Så frågan berör mig.
Men jag väljer att göra lite annorlunda. Jag har nämligen så svårt att förstå poängen med de ”hemliga” meddelanden som cirkulerar. Personligen tänker jag att det är bra att nå så många som möjligt och att tala klartext om viktiga frågor.

Så här kommer en länk till bröstcancerfondens kampanj: skänk en tanke som syns! 

Dessutom tycker jag att det är viktigt att saker blir så rätt som möjligt. Vad innebär egentligen ”veckan för förebyggande av bröstcancer” i praktiken?
På någon förstod jag att det uppfattades som en påminnelse om att undersöka brösten. Det är ju bra. Det är viktigt att göra det. ( själv är jag inte alls bra på det – trots mina erfarenheter)
Men om rätt ska vara rätt – man förebygger inte cancer på det sättet. Det är en metod för att upptäcka förändringar i brösten så tidigt som möjligt. Ett sätt att ge den som drabbas ett så bra utgångsläge som möjligt. Men du kan inte förhindra att cancer uppstår på det sättet.
På samma sätt med mammografi: det ger oss möjlighet till tidig upptäckt av sådant som inte bör finnas i ett kvinnobröst. (eller för den delen mansbröst – män kan också drabbas av bröstcancer).

Vad som är förebyggande diskuteras flitigt. Högt på listan står sådant som bra kost. Träning. Sådant som inte låter sig göras bara under en viss vecka.
För somliga är den krassa verkligheten att bröstcancer  måste förebyggas genom att avlägsna brösten innan sjukdomen hunnit slå till först.  Bär du på fel gener är sannolikheten att kost och motion kan förebygga sjukdom inte tillräcklig. Mer drastiska metoder behövs.

Jag tänker att förebyggande av bröstcancer också kan handla om att slå vakt om kvinnors rättigheter i vården. Rätten att få snabb och tillräcklig hjälp. Rätten att bli tagen på allvar. Rätten till resurser. Låt oss kämpa för det!

hjärta

 

 

Bonus eller biverkning? oktober 2, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:20 e m

Efter en dryg månads studier så har jag insett att det här läsåret kan betraktas som en lång fasteperiod. Inte rent bokstavligt, matmässigt. Men hela tillvarons fokus har smalnat av väldigt mycket. Jag hade ingen aning om hur smalt det skulle behöva bli.

Och naturligtvis är det så att det plötsligt dyker upp en massa saker jag skulle vilja göra. Böcker jag vill läsa. Föreställningar jag vill se. Work-shops, kurser. Engagemang.  Men det är skygglappar på som gäller.

Det  känns på ett sätt väldigt tråkigt. Men jag tror att det skulle vara destruktivt att bara tänka att jag missar saker. Därför tänker jag att jag förhoppningsvis lär mig grekiska det här året. Men att jag oavsett hur det går med det lär mig väldigt mycket om att fokusera och prioritera. Kanske kommer det att vara en viktigare lärdom.

3470211E-00A1-461F-8C4A-ADA4979C314D