Sols Blogg

Just another WordPress.com weblog

Mina hjältinnor februari 19, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:13 e m

Jag har uppnått den ålder då tacksamheten över att inte behöva äta några mediciner regelbundet är stor. Likaså är jag tacksam över att ha ett immunförsvar som inte ställer till några stora problem för mig. Visst har jag lite defekter, någon som tillkommit genom olyckshändelse och några som funnits med i konstruktionen. Men de är klart hanterbara för mig.

Tyvärr är inte mina döttrar lika lyckligt lottade. Det är en av mina sorger i livet just nu, att de allihop skulle få så tunga ok att bära.
Ingen av dem har den typen av sjukdom som det finns tydliga råd och direktiv kring. Det finns inga mediciner som kan hjälpa dem att bli av med sin sjukdom/sina symptom eller göra dem återställda tack vare den.

Det har också inneburit att livet inte bara handlat om att kämpa för hälsan, utan också att de har fått och får kämpa för att få den vård de borde vara berättigade till.
Men eftersom vården är så konstruerad att det enbart är patientens roll att ha en helhetsbild så är det svårt att nå fram med behoven.
Det är med stor frustration och uppgivenhet jag som anhörig lyssnar till deras berättelser (och hänger på primärvårdsjouren med jämna mellanrum).

Men det här inlägget skulle inte handla bara om frustration och att klaga. Det gör sällan döttrarna heller. Klagar alltså.
Det är klart att också de uttrycker sin frustration när vi pratar om situationen. Visst blir deras reaktion allt för ofta ”det är ingen idé” när kontakt med vården kommer på tal.
Nog kan jag se trötta ögon och spända muskler.
Och visst brister det ibland när hopplösheten känns total.

Men mest försöker de göra något gott av sina liv ändå. De kämpar alla på sitt sätt för att hantera sin situation. För att få utrymme för sina glädjeämnen.
Som mamma önskar jag att jag kunde ta på mig allt det där som de måste brottas med till vardags. Mina ofrivilliga hjältinnor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
 

Reklaminslag februari 3, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 6:37 e m

Dottern M har nyligen startat ett Instagramkonto med inredningsinriktning. Jag gör gärna reklam för det till  dig som är intresserad av få lite inspiration eller bara nåt fint att titta på. Det kan också dyka upp nåt gör det själv-tips.

Själv kommer jag nästan alltid därifrån med några foton på nåt blomsterarrangemang, eller på deras fantastiska utsikt från kök och uterum.

Kontot heter asliden129

 

Drömresan februari 1, 2018

Filed under: Familj,Okategoriserade,trädgård — senitha @ 9:43 f m

Madeira har länge varit ett drömresmål för mig. Något som är kopplat till mitt trädgårdsintresse. Jag har sett fantastiska bilder på all växtlighet där och tänkt att någon gång måste jag få uppleva det där. När jag nu det gångna året var i den situationen att jag arbetade både jul och nyår så bestämde vi oss i ett tidigt skede för att då får det bli semester i januari. Någon slags paus innan vårterminen rullar på behövs! Jag insåg då att Madeira faktiskt var helt realistiskt. Och så blev det. Min drömresa blev av!

Vi fick en härlig semestervecka trots att jag inte kunde ta semester från pluggandet. Men det är faktiskt trevligare att läsa i en solstol än hemma i vintermörkret…

Eftersom J:s kropp har diverse skavanker för tillfället höll vi oss till stadspromenader och bussutflykter. Inga Levadavandringar alltså. Det får bli en annan gång.

Men vi fick många upplevelser ändå. Vi tillbringade många timmar i den tropiska trädgården på Monte i Funchal. Och i St Chatarinaparken. Visserligen har Madeira också vinter just nu, så det är inte så stor blomprakt som på våren – men grönt är också skönt!

Madeira bjuder på många sköna vyer, hisnande upplevelser (som ett glasgolv 500 meter ovanför Atlantens vågor), resor på vindlande vägar. Vi åt också gott och kunde även njuta av sol och bad. Vi höll oss dock till poolen i det fallet… Och om livets förutsättningar visar sig gynnsamma så återvänder vi nog till denna sköna ö någon gång!

 

 

 

Dagar kommer, dagar går januari 5, 2018

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 8:02 e m

ABF4471E-905E-4FBC-A74C-D263C7881047Sedan i början av september, när den krassa grekiska verkligheten drabbade mig hårt, är det två (2) dagar som jag inte ägnat en en stund åt pluggandet. Julafton och nyårsdagen.

Nu känns det som att alla dagar liksom flyter samman utan riktig avgränsning. Jag reflekterade över det idag är jag talade med någon som sa ”det är ju halvdag idag”. Åhå, javisst. Trettondagsafton. I min värld så kallad pluggdag.

Sen tänkte jag också på alla de som ständigt lever så här. Som lever utan skillnad mellan vardag och helg. För mig är det definitivt en en faktor som påverkar min upplevelse av vila och rekreation på ett negativt sätt.

Det må innebära mer arbete vissa dagar, men det är alla gånger värt att få ha de där dagarna som glimmar som pärlor i en lång rad av mindre glimmande dagar. Dagar som skiljer ut sig. Jag tror det hjälper mig att orka de andra dagarna.

 

 

Lägerlivet december 28, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 9:35 e m

7A91EC1E-D930-42F9-986B-EFE22AC276B9Sällan, nej ärligt talat aldrig, längtar jag numera till ett läger. Jag kan vara en av de mest motvilliga lägerledare som finns. (Fast det talar jag inte högt om)

Men det där är innan lägret börjar. Redan när ledarna möts så är det som om något händer. Förmodligen har jag extrem tur med ständigt goda ledarkollegor, för jag får jobba ihop med så många bra och trevliga människor. Och nästan alltid så blir det väldigt mycket skratt.

Och sen så är det så mycket fint och bra som händer på ett läger så jag glömmer liksom av hur obekvämt det är. Dessutom har jag med tantig självständighet tagit mig friheten att gå och lägga mig och inte leka lekar sent på kvällen. Säkert skulle det också vara trevligt. Men mitt läger blir bättre så här…

 

 

 

Hopp och tröst december 11, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 7:31 f m
Tags: , , ,

Det vilar en skugga över livet just nu. Mitt bland alla ljusen och julfesterna lurar mörkret.
I torsdags var en tyngre dag, då vi nåddes av ett svårt besked.
Jag skulle plugga men satt ledsen och okoncentrerad och bläddrade i psalmboken som låg på skrivbordet.

Så fastnade jag i psalm 622, skriven av den danske prästen N F S Grundtvig. Första versen har jag läst och känner igen. Men jag tror inte jag någonsin tidigare läst hela psalmen.

Den talar ärligt i jagets form om fruktan för döden, trots en kristen tro. Men psalmens ”jag” vet också att den som kan hjälpa i fruktans stund är Jesus själv.
Fast han skissar hur den tröst och det hopp som Jesus kommer med, kommer genom någon annan. Någon nära, någon kär, som sitter nära och och talar om hoppet.
Om hur Jesus, fastän det är någon annan som sitter där, ändå blir igenkänd på rösten.

Jag tänker på Jesu ord om att ”mina får känner igen min röst”. Och tänker att , ja, just det, så här krasst kan det också vara. Att tala liv i dödens närhet.

Även en annan formulering berör mig; han skriver i vers 8 (det var rejäla psalmer på den tiden…) om hur Gud satt fram en stol i väntan på psalmens ”jag”. Också det en så vardagsnära och trygg bild. Så gör vi ju när vi förbereder ett besök; ser till att det finns plats för den som kommer.
Jag tycker om att tänka att Gud förbereder och väntar.

Men jag tänker också på psalmen utifrån ett omvänt perspektiv. De jordnära bilderna kan kanske också hjälpa den som finns intill en sjuk person med frågorna om vad en egentligen kan bidra med. Vi är så många som är osäkra på vilka som är de rätta orden. Vad som är rätt sak att göra.

Men det här säger något om att det räcker att sitta där och tala ”som vän till vän”. Att vi genom att göra det för någon kan bli Jesus förklädd.

fåtölj

 

 

I andra vågskålen november 28, 2017

Filed under: Okategoriserade — senitha @ 9:26 e m

Även om jag har en del tråkiga erfarenheter av män, och fler irriterande tröttsamma frustrerande, så har jag också å andra sidan många goda.

Jag har under stor del av mitt liv haft manliga nära vänner. Det har jag också nu. Det finns dem jag tveklöst skulle be om hjälp i olika situationer. De som jag garanterat delar livets utmaningar med när det behövs.
Jag är glad att de finns i mitt liv.

Jag är också tacksam över att ha en man och bäste vän i mitt liv som aldrig haft problem med att spela andra-fiolen. (Sällsynt dålig bild för en ett par som inte ens kommer upp i ett instrument tillsammans). Han har backat upp, flyttat med och väntat och väntat (alla prästpartners vet vad jag menar)

Men det jag främst tänker på nu är män som jag på olika sätt mött och samarbetat med genom mitt arbete. Några av dem är kollegor,  men långt ifrån alla. Jag finns ju i ett sammanhang som består av frivilligt engagerade.
I mitt eget nära sammanhang har jag alltifrån min nybörjartid mötts av stor respekt. Jag har inga medvetna minnen av att jag blivit ”lilla gumman-ad” och behandlad som mindre kompetent som jag hört många andra kvinnor berätta om.
Ett minne jag har från de första fortbildningsdagarna jag deltog i är hur några gamla ”rävar” som jag bara kände till namnet på kom och ställde engagerade frågor om hur det gick för mig.
Det var inte utifrån perspektivet ”hur ska du kunna klara det där” utan det var goda, uppmuntrande frågor och förtroenden som visade att de förstod vilka utmaningar jag stod i.

Sedan har jag haft mina mentorer, bollplank, uppmuntrare, som funnits där utan att ha haft något speciellt uppdrag. Det har varit kompetenta, i sina branscher erfarna personer, som uppmuntrat, sporrat och utmanat mig.
Alla lever tyvärr inte längre. Någon är mycket gammal nu. Närmare 90 än 80. (Allt hänger alltså inte på vilken generation en är född i heller)
Det är med stor tacksamhet jag tänker på dem.

Det är gott att kunna konstatera att den här vågskålen väger tyngre än den andra.

IMG_1975

 Bara den viktigaste får vara med på bild …