Fortsättning följer…

Torsdag kväll och 3,5 dygn efter läkarbesöket har jag lämnat fler prover av alla de slag än jag gjort i hela mitt liv, är utredd och försedd med både medikamenter och remiss.

Lite omtumlande var det när läkaren ringde på tisdag kväll(!) och ville att jag skulle komma in på onsdag och lämna fler prover. Mitt järnvärde var tydligen extremt lågt. Samtidigt så underströk han att de ”allvarliga” proverna var helt i sin ordning.

Tog alltså fler prover igår, och de visade även en vitaminbrist som förmodligen hänger ihop med en genetisk avvikelse. Det fanns ett annat förhöjt värde som indikerade det. Så järntabletter och specialvitaminer, det är väl rätt överkomlig medicinering.

Eftersom alla tänkbara ”farliga” anledningar till järnbristen så är det med största sannolikhet helt enkelt ett för stort utflöde som är problemet. Det har jag tänkt länge, men trodde inte att de skulle få så här allvarliga effekter. Och eftersom det är ett typiskt kvinnoproblem är det typiska att få höra att det får en leva med. ”Så kan det vara…” typ. Det är inte precis så att jag gillar att uppsöka vård för att få höra sånt. Alltså låter jag bli.

Men här går vi till botten med allt.

Vanligaste orsaken till dessa problem är myom och de är ofta enkla att åtgärda menade doktorn. Nu kan jag bara hoppas det stämmer!

Innan jag lämnar ämnet krämpor måste jag också tillägga att läkaren var förundrad över att jag inte kände mig sämre. Jag vet inte hur förundrad jag ska vara eftersom jag inte har nån referensram till hur låga värdena egentligen är. Men tacksam, det är jag! Inte har jag nån atletisk och välbyggd kropp, men stark och fungerande är den, och det är guld värt!

Annonser

Femstjärnigt

Inlägget skulle också kunna heta ”jag bokade en provtagning och mötte en människa”.

Hela historien började med att jag redan innan jag ens hunnit jobba två veckor träffade företagshälsovården. Sedvanliga tester och provtagningar. Det som inte var som vanligt var mitt blodvärde. Företagssköterskan ville att jag skulle kolla upp det noggrannare på HC.

Eftersom jag då inte ens officiellt var skriven här tog det sin lilla tid innan jag kom mig för att boka någon tid. Så fick jag då en tid idag och kom dit i tron att jag skulle ta kompletterande blodprov. Men det visade sig att jag var inbokad hos läkare.

Och det är här det femstjärniga börjar. Ett sånt bemötande hos läkare har jag inte fått sen jag var hos privatläkare i Uppsala. Nu kändes det ju något märkligt eftersom jag egentligen bara lydde sköterskans anvisningar och inte har så värst många symptom.

Men här lyssnades och mättes och klämdes och frågades. Till sist blev det förstås labbet och jag fick agera nåldyna igen. Det krävdes bara fyra stick den här gången – men lååång tid för att samla ihop till de prover som behövdes. Hann bli en fin liten kö under tiden jag var inne.

Vilken skillnad det gör med en läkare som behandlar en som människa och inte som ett störningsmoment eller en ”höft” eller vad det nu kan vara.

Och så lite det betyder att ha hela den vårdteknologi som finns i Umeå när själva kärnan i vården; bemötandet, ändå inte håller samma klass.

Jag vet att det är annorlunda när en kommer till specialistklinikerna. Men där har jag lyckligtvis inte behövt vara ännu. Jag har mest erfarenhet av försöka forcera barriärerna för att överhuvudtaget få träffa någon inom primärvården när det behövts.

Nu är det bara att invänta vad proverna visar och hoppas att jag är så frisk som jag känner mig. Förstärkt med lite extra järn kanske.

Livet är inte svart-vitt

Jag tror på nyanserna. Även när de är grå.

Minnet återvänder till en vinterdag för drygt 13 år sedan. Vi hade medarbetardag för EFS södra Västerbotten. Umeå vibrerade av nyheten; ”Hagamannen är gripen”. Löpsedlar överallt. Identiteten offentliggjord.

Många människor andades ut. En lång period av oro och rädsla, främst för kvinnor i stan, var nu över. Vissa triumferade och höll brandtal om vad som skulle göras med denne man.

Stämningen var betydligt mer dämpad i vårt sammanhang. Visst andades vi också ut, men jag tror förstämningen över vad en människa kan vara kapabel till var större. Och förstämningen över att Hagamannen var just en människa med ett namn.

Särskilt minns jag en kollegas tårar. Hon hade åkt förbi det hem, där inte bara sagde man bodde, utan också hans familj. Barnen som var skolkamrater med kollegans barn. Nu grät hon över familjens utsatthet mitt i allt detta.

Jag tänkte att jag var stolt över att tillhöra detta sammanhang som inte triumferade utan sörjde.

En del kommentarer från personer som tror att de vet vad de uttalar sig kring det som hänt här i Mellansel gör mig däremot inte stolt. Personer som tar saker för givet. Som tror att de vet precis vad som är svart och vad som är vitt.

Men här finns så många nyanser. Sådant som ingen av oss vet. Bara att det inte är svart-vitt.

Hjälplöshetens återvändsgränd

När vi förra året var med om att ett mord inträffade i vårt bostadsområde trädde kommunens krisgrupp in och det hölls öppet i vår distriktskyrka. För oss som bodde på den aktuella gården hölls en särskild samling i vår kvarterslokal. För den som upplevde sig behöva det erbjöds stödsamtal med professionella människor. Det organiserade stödet var med andra ord gott.

Den situation vi befinner oss i närheten av nu drabbar främst redan sköra människor. Människor som flytt från konflikter som allt för ofta slutade som den för en vecka sedan. Människor som sett andra dö av umbäranden på väg hit. Människor som efter flera år i Sverige fortfarande väntar på att få komma på intervju hos Migrationsverket. Eller som väntar på det slutliga livsavgörande beskedet. Med andra ord; medmänniskor vars bägare redan är fylld till brädden av traumatiska erfarenheter. Vad tror ni att de erbjuds? Den där gräddfilen som så många talar om att invandrare får?

Då kan jag berätta – ingenting!

Det finns en erfaren lokal stödgrupp till kommunens POSOM-grupp. Men de är inte bemyndigade att gå in för att Migrationsverket äger frågan. Och de som borde vara proffs på att arbeta med de berörda personerna bedömer alltså att inget stöd behövs.

Sedan i fredags har vi totalt krisande människor inkvarterade på skolan. ( något vi kan komma att själva få stå för kostnaderna för) Sedan i fredags har ett antal av oss involverade försökt nå Migrationsverket. Jag har till och med försökt gå via polisen. Men de är totalt onåbara. På nummer som sägs vara ”journummer” finns bara telefonsvarare. Trots idel samtal, meddelande på telefonsvar, sms och mejl – ingen kontakt!

Vi befinner oss i en frustrerande hjälplöshetens återvändsgränd där vi bara kunnat sätta plåster på något som kräver mycket mer. Och om det är frustrerande att stå bredvid, tänk hur det är att vara mitt i det!

Jag har inte hört mycket gott om migrationsverket, men eftersom jag är en sån som ändå vill tro det bästa hade jag högre förväntningar på sagda verk än detta. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig ett så cyniskt arbetssätt.

… då lider hela kroppen

De senaste dagarna har inneburit närhet till det mörkaste mörker. I lilla Mellansel har en människa bragts om livet.

Det är uppenbart hur vi människor hänger samman. Hur många som berörs av en sådan tragedi fast de involverade var okända för de flesta.

Rädsla för det okända väcker hos en del känslor och reaktioner som inte är av det vackraste slaget.

Hos andra är det just det man känner till och har lämnat bakom sig som gör sig påmint i en sådan situation. Plötsligt står de där med känslan av att flykten till världens ände inte räcker.

Och så finns de som hamnat mitt i andras nöd och känslostormar. Som känner sin egen litenhet. Som försöker räcka till.

Mitt i allt detta firar vi mässa igen. Denna gång är vi från Sverige, Irak, Iran och Kurdistan. Vi ber gemensamt på svenska, engelska och persiska. Vi tänder ljus för kärlek, frid och hopp. Vi bryter brödet.

Mitt i det mörkaste lyser världens ljus. Det är starkt och stort att få vara en del av det livet. Och det är så uppenbart att kroppen inte bara lider tillsammans utan också stöder och bär.

Grader av kaos

Nu har vi levt i kappsäck hela sommaren. Bara en sån sak. I en och en halv månad har vi också bott på en byggarbetsplats. Nu har vi både golv, väggar och tak och innerväggar att börja jobba med. En kunde ju tro att det skulle börja ljusna snart. Men det sägs ju att det är mörkaste före gryningen…

Det börjar kännas liite påfrestande nu. Jag hoppas inte snickar-L såg att sammanbrottet var nära när han berättade att rörmokaren vill att vi tar bort städgarderoben så att han kan göra hål i väggen och dra en temporär vattenledning till köket där. Det är ju för en god sak liksom.

Men ändå. Det känns inte kul. Inte bara för att vi ska ha en vattenledning liggande ovanpå köksgolvet. Utan för att i den där städgarderoben finns massor med prylar som inte har någon alternativ plats just nu. Liksom allt det som är i badrummet som ska tömmas om en och en halv vecka inte heller har någon alternativ plats. Och inte jag heller.

J åker till Umeå har han bestämt. I två veckor. Jag räknar med att han har flyttpackat klart efter de två veckorna! Men jag kan inte fly fältet så radikalt utan måste finna mig övernattningsmöjligheter på närmre håll. Återstår att se hur det ska lösas…

Vår senaste käcka inredningsdetalj i vardagsrummet – 30 kvadratmeter golv

De kommer från öst och väst

Jag anade inte i morse vilken gudstjänst det skulle bli i kväll. Jo, jag visste ju att vi skulle fira mässa på skolan. Jag hoppades att vi skulle bli några fler än förra veckan.

Nu blev vi dubbelt så många, vilket var fantastiskt, men ändå inte någon jätteförsamling. Men det blev så speciellt. Kantorseleverna som ansvarade för musiken hade dragit ihop en lite grupp som sjöng gospel så kapelltaket nästan lyfte.

Vi i församlingen var (nästan) från världens alla hörn. Ukraina, Ghana, Iran och Sverige närmare bestämt. Det blev en del engelsk översättning på volley. Men jag tänker att musiken och nattvardsgåvorna talade sitt universella språk. Och det är starkt att uppleva den samhörighet som det ändå blir trots väldigt knappa språkkunskaper när vi möts inför Jesus.