Drabbad

Mitt i en intensiv period så kom också det där tillfället då jag lovat en predikan på annan ort. Eftersom jag är ledig. Det kändes, under rådande omständigheter, som det heter här lite ”inpå”.

Jag tittade på texterna och visste inte var jag skulle börja. Fick inga tankar. Och den gammaltestamentliga texten från Job kändes väldigt avhugget. Måste nog läsa den i dess kontext. Och smash!

Så länge sedan jag blev så drabbad av en text. Jag kan inte riktigt förklara varför. Men det var något med formuleringarna. Vackert och förtvivlat. Och länkarna till Jesus och till dopet bara trillade på plats.

Det är inte riktigt så predikan brukar komma till för det mesta. Men jag tackar och tar emot den nåden.

Bilvåndor

Efter en första vinter i Sörböle så konstaterade vi två saker. Att det faktiskt gick rätt ok att bo här, trots den isigaste vintern i mannaminne. Och att det var fyrhjulsdriften som var skälet till att det gick så bra som det gjorde. Fyrhjulsdriften på J:s bil alltså. Ett logiskt beslut utifrån det blev att jag också behöver en sån bil. Och nu har jag det. Även om den är kvar på bilfirman ännu.

Förra gången jag köpte bil gick det inte så bra. Den fina ”norrbottenskörda” kombin visade sig vara en bluff. Mitt råd utifrån den erfarenheten skulle kanske kunna vara; köp inte en bil av en billackerare. Under den fina lacken gömde sig en rosthög. Rost överallt.

Nu är insatsen betydligt högre. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre utdelning den här gången.

Jag behöver bearbeta den här affären lite, för det gick nämligen inte så bra att sälja vår gamla bil som jag trott. Den visade sig inte vara vid så god hälsa nämligen. Men en lång händelsekedja som inkluderade ett bilaffärsbesök i prästskjorta ledde till en affär med, som jag upplever det, insikt och god vilja. Om jag nu får tro att Gud bryr sig om vad jag ska köra för bil, så känner jag att här kan jag ana den omsorgen.

Fast jag våndas ändå över pengarna, hur mycket det kostar. Och det är väl kanske lika sunt. Om jag inte brydde mig så vore det nog illavarslande

År 2

Nu är det första året passerat. Jag är inte längre nyast på någon av mina arbetsställen. Det visar sig bland annat genom att jag är inblandad i fler projekt och uppdrag. Det känns roligt och utmanande. Jag vill gärna göra det jag gör. Men en av konsekvenserna blir också att jag nu jobbar febrilt för att lägga in luckor i min kalender. Det är inte helt enkelt med väldigt olika arbetsrytm på skolan och i pastoratet.

Jag har sagt det förut, i andra situationer, och nu blir det tydligt igen. Det vore enklare utan vidvinkelseende. Jag ser ju så många behov och så många sammanhang där jag skulle vilja göra nåt. Nu måste jag verkligen kämpa med mig själv för att inte göra verklighet av allt. Det är minsann ännu svårare än att skapa utrymme i almanackan.

Vilsam arbetsdag

Jo, dagen har varit vilsam trots att vilodagen varit arbetsdag. Jag tror det handlar om att vi börjar få plats med ett visst mått av spontanitet i vårt liv igen. Även om vi har en del inomhusprojekt kvar känns det som att vi kan leva med saker som det är.

Så idag var det inte svårt att tacka ja till ett spontant kyrkfika med möjlighet att träffa vänner. Det satte liksom tonen för den fortsatta dagen. Även om jag hade uppdrag som väntade.

Närkontakt med en fuling

Det är lite oklart när mötet med fulingen ägde rum. Jag såg den aldrig, (Det är jag lika glad för)

Men i onsdags vaknade jag med ont i nästan varje led i kroppen. Och så var det som att nån hade stelopererat mig. Fann också ett stort rött märke på insidan av min fotled. Konsulterade vården och fick en läkartid. Efter att ha konfererat och googlat en del så enades de om att betrakta mina symptom som misstänkt borrelia och satte mig på en penicillinkur. De tog även andra prover för att utesluta reumatiska diagnoser.

Idag ringde läkaren och bekräftade att det fanns antikroppar för borrelia i blodet. Alla andra prover var dock bra. Så jag knaprar mitt penicillin och gläds åt att jag idag till och med kan använda min högerhand normalt igen. Är så tacksam för att jag fick snabb behandling.

I vintras så var jag inställd på att jag skulle vaccinera mig mot TBE eftersom jag förstått att det faktiskt finns fästingar här. Men sen kom Coronan och det blev liksom inte läge att göra ett antal vaccinationsbesök i Ö-vik. Nu råder ingen tvekan om att det ska bli av! En sån här närkontakt är mer än nog.

Genom andras ögon

Det blir sällan som en tänkt sig när det gäller trädgård. Just nu har jag svårt att smälta att min tomatodling ser ut att mögla bort. Då är det så lätt att bara se och tänka på det. Eller på luktärtorna som av okänd anledning inte verkar vilja blomma.

Men så har vi under den senaste veckan haft ett antal besök. En kommentar har varit ”men åh, du har ju en visningsträdgård”. Ett flertal ” va, kan man odla det här” har det också blivit. Och när vi i går hade gäster som själva är odlare så fick trädgården bra betyg. Om än med andra typer av kommentarer.

Det hjälper mig att lyfta blicken och påminna mig om att den här trädgården ännu är i sin linda. Trädgårdslandet väcktes ju upp förra året, efter typ arton år i träda. Och minsann ska jag i morgon skörda mitt livs första egenodlade blomkål


Hemestern

Vi firar hemester i dubbel bemärkelse. Förutom att tiden tillbringas på hemmaplan så är det även hemmet i sig som står i fokus.

Nu är vi inne på sista rummet som ska fixas. Ja, förutom allt det som återstår utomhus förstås. Men eftersom det råkar vara kök och vardagsrum så är det lite trixigt. Tack och lov för uterummet, där vi kunnat äta nästan varje dag. Men vissa möbler, som soffan och vardagsrumsbordet stuvas inte undan hur som helst. Istället har vi fått flytta runt dem allt eftersom vi arbetat.

Det är också ett ganska drygt jobb som ska göras. 40 kvm tak att måla. Ett golv som måste slipas trots att vi ska lägga nytt golv ovanpå. Mycket spackling av ojämna väggar. Jag kanske borde vara tacksam över det dåliga vädret… Men vi närmar oss faktiskt ett avslut.

Nu har vi levt i kaos och kartonger så länge att jag faktiskt inte kan föreställa mig hur det kommer att vara när det inte är så. När det inte finns nåt som ”måste” göras varje ledigt tillfälle.

LOL-tårta

Det har av förklarliga skäl varit ganska glest mellan tårtbakningarna under året som gått. När O fyllde 6 kunde vi inte ens åka på kalas… Men nu var det dags för 8-årsfest och födelsedagsbarnet i fråga hade planerat sedan förra året när mormor inte ens hade koll på vad LOL var och således inte kunde leverera rätt slags tårta.

Det fanns någon slags skiss (!) på en femvåningstårta. Lyckligtvis kunde inte S återfinna den för att ge den till mig. Men hon är den sorts människa som har storslagna visioner men sen ändå kan glädjas åt det betydligt mindre formatet.

Att modellera LOL-figurer skulle ta åtskilliga timmar så jag beslöt mig för att förenkla konceptet och gå på färger och symboler. Jag är inte en sån som känner att jag kan lägga pengar och råvaror på tester, så ofta är det så att nya material används i skarpt läge. Den här gången var det Candy melts – choklad som är specialgjord för att användas för tårtor och kakor. Den smälter lagom mycket för att bilda fina rinnniga mönster när man häller den över en kaka.

Det var dock svårt att veta hur mycket den skulle rinna i förhållande till konsistensen. Jag vågade inte göra den för tunn så naturligtvis blev chokladlagret lite väl tjockt i stället. Inte så elegant precis. Men, men, vi tog oss igenom det också! Om nu utseendeönskemålen är avancerade är smakönskemålen desto mer traditionella. Jordgubb och choklad.

Det där med figurer löste födelsedagsbarnet bra själv med att placera ut hela LOLsamlingen kring tårtbrickan.

Midsommar och andra glädjeämnen

Vi fick en härlig midsommar i år. Trots att allt vanligt midsommarfirande var inställt. Men äntligen fick vi, efter flera långa månader träffa alla kidsen igen.

Det blev midsommarstång med dans därtill. Och uppträdanden förstås, som den yngsta generationen generöst bjuder på. Så skönt att hela högen sedan fick plats att äta tillsammans i uterummet!

Under veckan som gått har jag njutit av att ha på en del av min tjänst ha årsarbetstid som innebär nu loggat ut från skolan för terminen. Jag har alltså bara arbetat deltid denna vecka – och veckorna fram till min semester. Det gav mig tid att ägna mig mer åt trädgården där det vuxit så det knakat i värmen.

Det i sin tur föranleder mig också att vara glad och tacksam över sjön som förser oss med vatten till odlingarna även nu när det annars är kruttorrt i markerna. För att inte tala om hur lyxigt det är att komma hem och kunna ta sig ett dopp direkt efter en varm och svettig arbetsdag. Äldsta barnbarnet har något otippat blivit en ivrig fiskare, så jag har också fått öva upp mina fiskrensarskills. Inte det lättaste med små abborrar!

Odlingsläget

I maj förlorade jag nästan hoppet om den här odlingssäsongen och tänkte att en ny istid redan närmade sig. Men sen vände ju allt och nu är faktiskt det mesta av plantorna och fröerna i jorden.

En liten besvikelse är att det är dåligt med blomningen i fruktträden i år. Och dessutom larver av två olika slag. Jag gör mitt bästa för att rensa bort dem. Men det finns annat som blommar desto mer.

Har du någonsin tänkt på hur vackra vinbärsblommor är?
Tydligen har jag fått en åkerbärsodling i år
Och jordgubbarna har börjat blomma
Och i uterummet börjar min gröna(ste) hörna ta form. För er som undrar växer gurka, paprika och chili här.

Än så länge är det ju inte så mycket annat att visa upp på bild, om än det börjar spira lite grönt här och var i odlingsbäddarna. Men det kommer väl det också!