Att det finns en tid för allt kan vi läsa hos Predikaren i bibeln. Efter moget övervägande har jag kommit fram till att min tid för att blogga inte är nu. Jag har skrivit i mer än tio år, och jag har främst gjort det för min egen skull. För att jag tyckt att det varit roligt att skriva. Men nu är inspirationen på sparlåga.
Och ja, jag har slutat en gång förut. Det gick så där… Men det känns bättre att göra ett ordentligt avslut än att det bara får rinna ut i sanden. Dessutom tänker jag inte alldeles sluta skriva utan i stället kombinera bild och text på ett annat sätt, och med en annan inriktning. Jag har startat Instagramkontot ”ytaochkarna” istället. Det blir ett nischat konto där jag delar tankar om tro. Välkommen dit!
Noga räknat grodde de första sådderna redan i januari. Chilin och paprikan var först ut mitt i vintermörkret. Men nu är odlingssäsongen verkligen på gång. Samtidigt som jag tycker det är fantastiskt när jag kan börja så, och när det börjar grönska i lådor och krukorkan jag tillstå att det på ett annat sätt är en bökig tid. Fort blir det fullt på fönsterbrädor och de fantastiska växtlamporna tar upp plats. Men det det är väl så, en får ta det onda med det goda.
Och i år är det hur som helst lättsammare. Vi har kört igång värme i uterummet. tack var en termostat till el/gasolkaminen så kan vi hålla frostfritt. Det fungerar förvånansvärt bra. I går natt hade vi en riktig köldknäpp, förhoppningsvis den sista av den kalibern. det var 18 grader kallt på morgonen. Förmodligen hade kaminen fått jobba rejält under natten. Men sen blev dagen solig, vilket innebar att den inte gick igång förrän framåt sen eftermiddag igen. Temperaturen höll sig ändå över sju grader. Tomater, paprika och chili vill ha det varmare än så. De får fortsätta gona sig på fönsterbänkarna inomhus ett tag till. Men kål och sommarblommor mår bara bättre av att få växa långsamt, svalt och ljust.
Idag har citronträdet också fått flytta ut. För bättre blomning ska det helst ha en svalare period, och jag hoppas det ska nöja sig med några veckor av den sorten, innan värmen börjar stiga mer på dagarna.
Jag har också sått spenat, sallad och ärtor som får börja sitt liv direkt i uterummet. Förhoppningsvis kan vi äta färskt grönt redan i maj på det sättet.
Det finns dock ett litet dilemma med alla sådder. Odlingsytorna var fulla redan förra sommaren. Nu har jag försått mer av alla sorter. Det betyder att jag har ett visst arbete framför mig när snön smält – nya odlingsplatser måste till.
Den som inte någon gång drabbas av modlöshet när det gäller kampen mot ondskan måste leva i en parallell verklighet. Så tänker i alla fall jag.
Jag tror att Gud har allt i sin hand. Jag tror att Jesus genom sin död och uppståndelse vann över ondska och död. Jag klamrar mig fast vid det. Men just nu då? Hur är det för alla som inte ser effekterna av det ännu? Människorna i det oändliga krigets Jemen? Ungdomarna som utvisas till Afghanistan? Alla som vet att det finns bot för deras sjukdomar, men inte resurser till att bota? De som lever i skuggan av närståendes missbruk? Det blir nästan övermäktigt att tänka in alla negativa led i den här ekvationen.
Tankarna föds i närkamp med den kommande söndagens evangelietext. Hur enkelt bli det att i gudstjänsten läsa texten om hur Jesus anklagas för att driva ut demoner med hjälp av Beelsebul i vårt samhälle? Demoner – hur relevant känns det ur vårt perspektiv på världen? Jo, för mig känns det relevant. Om allt djävulskap i världen kom enbart från människorna själva så vore det lika bra att lägga sig ner och dö. Hopplöst liksom. Om vi vore Guds fiender inifrån och ut. Då finns det ingen plats för Gudslikheten i oss. Någon tyckte det var barbariskt och oansvarigt att som människa inte stå för det onda vi gör. Men jag tänker inte att tron på en ond makt tar ifrån oss ansvar. Jag tror det är just det Jesus talar om när han berättar liknelsen om de sju demonerna som kommer tillbaka till ett tomt hus och flyttar in igen. Vi kan liksom inte tro att vi kan stå neutrala, utan vi behöver fylla våra liv med den kraft vi får av Gud. Vi behöver välja sida.
Men här blir det klurigt igen. Vi ser så olika på vad som behöver bekämpas i den här världen. Också vi som tillhör Guds familj. Det bidrar ibland till min uppgivenhet.
Men i slutänden så ser jag bara en utväg – att lita på att Jesus gjort det som behövs för den stora segern. Och för egen del så kan jag bara i varje situation där det finns ett val försöka göra mitt val utifrån den kärlek och kraft Gud förser med.
Odlingssäsongen har börjat. Faktiskt har jag redan skördat för första gången i år. Två chilisar på den övervintrade plantan. Men både chili, paprika och purjolök är på gång. Nu har också några tomatsorter och brysselkålen landat i jord. Och det är nu skörden är som störst. Finfina purjosar till hösten. Inga sytrådar som mest tas för salladslök här inte. Det här året ska också brysselkålen hinna växa till sig ordentligt. Dessutom blir det här året då jag kan frysa in tomater till sås och puré. Väl.
Bäst att njuta nu, för sen kommer kålmalen och potatisbladmöglet. För att inte tala om de hemska spinnkvalstren.
Egentligen är det svårt att förstå att det här är en årlig cykel, med endast små variationer på vad som går snett. Ovan nämnda eller harar alternativt rådjur. Frostnätter eller brist på värme. Och ändå så fortsätter jag. För det är trots allt så tillfredsställande. Redan nu, när små gröna skott kommer upp så känns det meningsfullt. Det är som livet självt.
Ibland glimmar det alldeles särskilt skönt i vardagen. Men det gäller att fånga ögonblicket, ordet, intrycket. För precis som guldkornen i en älv eller bäck är små och lätta att missa är livets andra guldkorn också det.
Ett guldkorn hände idag när jag fick ett samtal från en kvinna jag inte känner. Fastän hon inte har någon koppling till mig eller något ansvar i mitt sammanhang har hon tagit sig tid att hjälpa mig att tänka kring en utmaning jag står i. Uppmuntrande, varmt och generöst. Lika mycket som det hon sa vill jag ta vara på det hon var.
Ett annat guldkorn har jag burit några veckor. Ett livsnära samtal i sorgens skugga. Jag delade ett citat som varit till hjälp i mitt liv. ”Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod”. (Författaren Astrid Trotzig) Mina samtalspartners förstod, men från en av dem kom också en spontan respons: ”och för några är vattnet livsviktigt”. Det gick rakt in i hjärtat på mig och jag tänkte på alla vattenkällor i mitt liv. Alla som inte direkt varit nära nog för kärlek, men som ändå på ett värdefullt sätt bidragit till gott liv.
Gulgrävarsången blev lite av en signaturmelodi för vår klass under mitt första år på Johannelund. Just nu känner jag starkt att jag gärna hade bara den himmelska banken att relatera till. För några år sen så var det någon bank – minns inte vilken – som gjorde reklam om att en skulle vara otrogen mot sin bank. Och jag har läst ekonomiska rådgivare som menar att chansen att få bra villkor är större om en skulle byta bank lite då och då. Precis som lönen tenderar stiga vid byte av arbetsgivare.
Orka!! Som ungdomen säger. Vi har just bytt bank. Once in a lifetime är min bedömning.
Jag är väldigt nöjd med valet av bank. Så lokalt det är möjligt. Så personligt det kan bli med banker idag. Vi kommer inte att skickas runt i Sverige om vi behöver ringa dit. Alla nummer går till Sidensjö.
Men vilket jobb med alla e-fakturor och autogiron som ska flyttas. Och alla företag har olika policy för hur det ska göras. Som om inte det räckte så behövde jag ta tag i mitt pensionssparande igen. Val, val, val, och hur ska en veta att det blir bra?
Det är heller inte bara de goda tingen som är tre. Nejdå, jag har precis blivit motvillig medansvarig till min mammas ekonomi också. Och för att säga det snällt; hennes bank skulle jag aldrig ha valt. I vår bank fick vi skriva under en hel del avtal på vanligt papper. Den möjligheten är tydligen helt avskaffad i den bank hon har. Gång på gång har jag fått förklara att nej, hon har inte dator, hon har inte bank-ID, hon har ingen smartphone. Fick då frågan om hon inte kunde skaffa dosa och logga in med kortet då? PÅ VAD!!! Visst är det bra med digitala lösningar. Men vi kan ju inte låtsas som om alla behärskar dem. Och oavsett om vi går mot en verklighet där fler och fler kommer att ha allt det där upp i hög ålder så är det ändå ett faktum att många av oss kommer inte att kunna sköta allt själva fram till livets slut. Vissa av oss kanske får nåden att dö knall och fall medan vi ännu är vid våra sinnens fulla bruk.. Andra av oss kommer att glömma lösenord och koder som vi kunnat. Vi kommer att sitta där med våra mobiler och undra hur det nu var vi skulle göra. Då måste det också finnas system så att anhöriga kan sköta det som måste skötas på ett smidigt sätt. Den detaljen verkar vissa inte ha tänkt på i nuläget.
Så där. Nu har jag fått avreagera mig lite. Och jag är tacksam för att att den himmelska banken inte kräver någon teknik utan att kontakten är omedelbar och personlig. Dessutom är dess resurser outtömliga.
Jag tänkte skriva att min längtan efter vanliga dagar inte mötte så stor respons. Men så tänkte jag ”vad vet jag? Kanske är det här det nya vanliga.” Det är mycket av det här jag tänker dela som jag inte uppskattar, men det goda i storyn är att allt är buret med jämnmod och någorlunda gott humör. Rent av några skratt mellan varven.
Jag kan säga så här – det är sällan en bra start på dagen att upptäcka att det sitter en mus i ens vardagsrumssoffa. Inte ens om det är en ganska söt skogsmus. Men så började vår lördag. Eller fel, den började med en koll av snöläget, och det var inget vidare. Efter musupptäckten blev den tilltänkta snöskottningen dock något förskjuten till förmån för musjakt. Det är ganska lönlöst att jaga möss, men vad ska en göra?
Till sist kapitulerade vi och laddade fällan i stället. Jag gick ut och påbörjade skottning av några decimeter sursnö. Efter några minuter öppnar J dörren och meddelar att vi inte har nåt vatten. Eftersom det enligt uteslutningsmetoden inte kunde ha frusit då det var plusgrader blev J slutsats att det gått en säkring så att pumpen stannat.
Efter avslutad skottning (som tog en stund) gav vi oss på att leta säkringar – en sort som vi inte längre använder. Men den här säkringen skulle sitta i grannens proppskåp varifrån strömmen till vattenpumpen kommer. Efter en lååång stund hittade vi äntligen en som var rätt sort. Sen var det dags att ta på snöskorna och påbörja vandring i djupsnö bort till pumphuset. Bara för att upptäcka att en feldiagnos var gjord. Problemet var inte brist på ström utan en koppling som glidit isär. Så vattnet flödade på rätt bra, bara inte in i vattenpumpen… Till sist var det också fixat. Då hade skymningen börjat falla.
Söndagen var rätt normal ändå, en arbetsdag.
Sen kom måndagen och ett inbokat besök på vår nya bank för att göra allt som behövs göras vid ett bankbyte. När vi kommer dit så fungerar inte bankens datorsystem. Det mest nödvändiga kunde ändå ordnas, men nu pågår ett utdraget bollande av skärmdumpar, meddelanden och brev för att lösa det som inte gick att lösa direkt.
När jag samma eftermiddag kom till jobbet så funkade inte internet där, vilket inte direkt underlättade vissa saker som behövde göras.
Och musen? Tja, vi hörde nåt skumt ljud på lördagkväll också. Men sen har vi varken sett den eller nåt spår efter den. Fällan är helt orörd trots paradbetet jordnötssmör. Det känns inte helt optimalt eftersom det antyder att det någonstans finns en väg in och ut ur huset.
Jag hoppas verkligen är att det här inte är det nya normala. Men vem vet vad vi kan förvänta oss i dessa tider?
Så börjar Psalm 352 i psalmboken. Vad är en vanlig dag? Jag vet snart inte. De senaste två veckorna har vi haft två snöoväder, varvat med – 30 grader, fruset vatten, Covid på skolan, framtidsvägval och annat smått och gott. Lägg därtill de här upplevelserna som inte ens fanns i min fantasi för ett år sedan. Sånt som att sitta på bank med munskydd på, gå på ICA och hela tiden vakta på hur nära människor kommer, och att ha lektioner på zoom med människor som ändå finns bara några hundra meter bort.
Psalmen handlar om att Gud kan möta oss på oväntade sätt mitt i det vanliga. Just nu skulle en alldeles vanlig dag kännas som ett Gudsmöte i sig. Tänk att vakna upp i morgon utan restriktioner, handtvättsritualer och avstånd. Att kunna krama en människa som behöver en kram. Vilken gåva! Ändå är jag priviligierad. Jag får bo mitt i en underbar natur (även om det är för mycket snö i den just nu). Jag mår bra, fysiskt och psykiskt. Vardagen får jag dela med en person jag har det bra och roligt med, även om vi nu tillbringat orimligt mycket tid tillsammans, bara vi två. Jag har ett arbete jag tycker mycket om. Trygg och tacksam kan beskriva en hel del av mitt liv. Trots det känner jag mig så less och frustrerad över detta undantagstillstånd som råder. Men jag hoppas att den Gud som överraskande kan möta oss en till synes vanlig dag också kan möta oss på ett bekant sätt mitt i det som annorlunda också.
En kan ju hänga ut några talgbollar till fåglarna och nöja sig med det. Men så går det att göra mer av småfågelsmatningen också. Jag antar det är något slags substitut för husdjur. Eller så är det ett sätt att komma närmare själva livet helt enkelt. Lite känns det så när jag står praktiskt taget inne i syrenbusken där fågelmataren sitter. Jag hör det speciella ljudet av små vingar som flaxar och känner hur de bevingade passerar nära mig.
En av mina förhoppningar för den här vintern är att några av de bevingade ska äta ur min hand. Vi får se hur jag lyckas med det! Jag kan inte påstå att jag kan så hemskt många fågelsorter, eller urskilja vem som sjunger vad. Dit har jag en bra bit kvar. Samtidigt känns det förunderligt att jag bland de fåglar som håller till här faktiskt kan känna igen några individer.
Inte helt otippat är det just några av de karaktärerna som låtit sig fångas på bild idag.
Här har vi ”storoxen”, en ledartyp bland talgoxarna. En av de kaxigaste av dem. Han, jag tror det är en han, är också ganska frustrerade över ekorrmataren. Den är konstruerad som en slags holk med öppningsbart tak och ”fönster” på framsidan där maten syns. Ekorrarna lyfter själva på taket och kommer åt godsakerna. Storoxen sitter på matarens sittbräda och pickar irriterat med näbben på fönstret. Att det finns mat på flera andra ställen är liksom inte relevant – det är den oåtkomliga maten han vill åt!
Och här har vi Entitan. Jag tror det är en Entita i alla fall. De är väldigt svåra att skilja från Talltitor. Säkrast görs det på visst på lätet. Men eftersom den här verkar vara ganska solokvist just nu så är det svårt att jämföra. Hur som helst är det här en nyfiken liten en. Det är den som varit närmast att sätta sig i handen på mig. Den nuddade min tumme, men ångrade sig sedan.
Uppdatering om mina fågelrelationer lär komma senare. Tråkigt nog kommer jag förstås inte att kunna dokumentera den dag de verkligen äter ur min hand.
I år är det väl så att mångas julfirande kan ha blivit lite retreatartat utan att det varit önskat överhuvudtaget. Mitt eget tillhör inte den kategorin. Det har varit ganska intensivt. På ett väldigt bra sätt, men ändå.
Däremot har jag tillbringat tre tillfällen i kyrkan den senaste veckan som mer kommit som små julretreater i det intensiva. Detta är den andra söndagskvällen jag tillbringar ett par timmar ensam i kyrkan. Under juldagens Öppen Kyrka på julottetid var vi en liten skara som tillsammans kunde sjunga några julpsalmer, be, och läsa julens texter. Enkelt och stillsamt det också.
Även om ingen annan behövt de här stunderna så har jag farit väl av dem. Kan se dem som en välsignelse i mitt arbete. Och kanske kan det här vara något att ta vara på till ett annat år. Just nu kan jag förstå att behovet av avskildhet och att dra sig undan är tämligen mättat hos majoriteten.
Men vanliga år är den här tiden väldigt intensiv för många. Tänk om vi skulle erbjuda Öppen Kyrka i den kontexten? Med plats att vara i stillhet och tystnad en stund. Tända ett ljus och bara vara. Och få göra det i Guds hus. Som en hälsning från från honom som sa ”kom till mig alla ni som är tyngda av bördor”
På juldagens morgon ville både jag och kollegan J fånga något av stunden och tog en del bilder bägge två. J konstaterade när hon fotograferade julkrubban att födelsen och uppståndelsen rymdes i samma bild. Ja, korset också.
Här ryms hela Jesu liv, från födelse och genom död till liv. Hos honom får också våra liv, hela våra liv, rymmas. Den tanken har talat till mig den här stunden i kväll.
Sols Blogg 